Från början var det primära med bloggen att redovisa byggets utveckling, på ett lätt-tillgängligt sätt. Nu kan jag inte låta bli att skriva om andra saker. (Också).
Hoppas att ni inte ser det som ett problem?
(Man måste inte läsa varje inlägg, eftersom det lätt blir ganska många "orelaterade"). Här följer ett orelaterat.
---
Ren är bra. Hel - inte nödvändigtvis. I lördags var jag på parmiddag. Förutom en som var ensam. Det var jag. Mathias gillar ofta inte att gå på middagar. (Par eller ej spelar inte stor roll). Jag gillar det om jag mår bra. Annars kan det kvitta. Ofta får jag gå själv. Inklusive nyår. Det gör inget.
(Så länge han inte vill följa med, gör det inget. Om han följer med så länge han inte vill, gör han det mot sin vilja och då är det ändå inte kul att han är med, eftersom han egentligen inte vill).
Sanna och Nils var på middagen. Hade inte träffat dem på tio-tolv år. Gymnasie-kompisar. De var sig lika. Både i sätt och utseende. Lite mer skägg på båda. (De är ett par nu. De är roliga. Det var roligt att träffa dem. Och de andra på middagen).
Det andra (ja, det andra) Nils sa till mig var att han alltid varit rädd för mig. Det var en förvånande och en uppriktig sak att säga. (Vet inte om han skämtade, han skämtar på ett sätt som gör folk osäkra på om han skämtar eller ej). Hur som helst var det märkligt eftersom jag är helt ofarlig.
Det första han berättade var att han hade ett hål i sina byxor. Två centimeter stort hål vid sömmen av vänstra byxfickan. Han upptäckte hålet på väg till middagen. Han tänkte att det fanns en chans att jag skulle se det. Detta gjorde honom marginellt osäkrare på sig själv att träffa mig, än om byxorna hade varit helt hela. Så pass att han kände ett behov av att dela med sig av den informationen till mig.
Jag tyckte resonemangent var märkligt. Jag frågade om jag fick se hålet. Han ställde sig upp och visade. Det syntes knappt. Jag blev rädd för honom. (Notera: Det innan, det visade sig att han var rädd för mig, eftersom detta var det första och inte det andra han sa).
Ville dock inte att han skulle känna sig obekväm, om han nu var uppriktig på riktigt. Avdramatiserade byxhålet genom att ta upp kameran och visa Mathias i morgonrock.
Morgonrocken köpte jag till Mathias för fem år sedan. Det startade med en reva i ryggen i december. En morgon när han böjde sig efter DN. Därefter har det gått snabbt utför. Jag får ofta svara på frågor om Mathias barndom.
Det tycker jag är roligt. Det finns många roliga historier. Jag berättade en eller två anekdoter i lördags. Dock tänkte jag inte på att jag hade kunnat dra historien om te-huvan Loranga har på huvudet. Om jag hade sett att den av en slump hade fastnat som en liten hatt på Mathias huvud på samma bild som Mathias och morgonrocken kanske jag hade berättat just den historien.
Frances använde den tidigt. Den har te-fläckar men är annars i väldigt bra skick. Mycket fin, med blå små rosor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar