DET ÄR VIKTIGT ATT MAN ÄR TYDLIG MED ATT MAN SKOJAS

Mamma ringde. Hon läste mitt senaste inlägg högt under tiden jag satt kvar i luren. Hon frågade vem "Lindy Hop" var...? Har hon träffat honom? Vem är också den läskiga killen på bilderna?

OK. Jag fattar. Det verkar som vanligt, som jag måste förtydliga mig. Lindy Hop är inte ett för och efternamn. Det är den amerikanska benämningen på Jitterbug. Om du inte vet vad Jitterbug är kan du läsa dig till det här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lindy_hop

Jitterbug kommer ursprungligen från Harlem, New York. Skapades ur dansen Charleston på 30-talet.

Muttan heter egentligen Mathias Sterner. Han är fotograf och hyr numera in sig på Minimarkets kontor. Inte många meter från Bellas skrivbord. Varför han kallas Muttan vet jag inte. Men det är ett sjukt kul smeknamn. Om du vill se hans arbete, klicka här:

http://www.mathiassterner.com/

Så här ser en bild ut som han tagit:

Han verkar ta mycket mode-bilder:

Mamma tyckte han såg läbbig ut. Jag förtydligade att det var Will Ferells kropp och Muttans ansikte på bilderna. Därav olustkänslan hos betraktaren. (Jag är ganska okej på Photoshop). 

Muttan vill inte gå på kurs. När han väl sade det, kändes det jättetråkigt och svårt för mig att acceptera. Jag är van att få min väg igenom. Men jag har bestämt mig för att inte tjata mig till ett ja. 

Vår dans i lördags var dock högst verklig. Nästan magisk upplevde jag den. Och ja, vi hade sönder flera glas. Från två olika bord. Jag fick skärsår och Dan Jaget stackarn fick sopa upp efter vår tornado.

Jag och Muttan hade blivit ett vackert par...

Försöker nu att inte misströsta utan letar hoppfullt vidare efter någon annan som vill höja mig till skyarna.

LANDET NARNIA

Både Andreas och Ida har en tendens att inte få "arslet ur vagnen". Det skriver jag inte för att vara taskig. Det är fakta. Båda är smarta och begåvade, men relativt handlingsförlamade. Jag skriver relativt eftersom jag jämför med mig själv. Jag är irriterande åt andra hållet. Jobbigt hetsig.

Varvar med bilder. Annars orkar man inte läsa all text. Här Andreas i Grönans spegelhus.

(Camilla & Ida. Poängen med detta inlägg är att jag har beställt två glashyllor till badrummet. Redan långdraget och ovidkommande. Verkar omöjligt för mig att skriva korta inlägg). 

Andreas är själv förvånad över denna extrema egenskap han besitter (eller saknar rättare sagt). För ett par veckor sedan - mamma och jag på telefon:

- Helena, jag har funderat på en sak.

- Jaha? (åh, va är det nu då..)

- Vilka egenskaper har Andreas egentligen ärvt av mig?

- Jaa du...det vet jag inte på rak arm. Vaddårå?

- Näe. Jag bara undrade. Jag kan nämligen inte komma på någon.

- Snäll?

- Jamen. Det var inte så jag menade, fattar du väl?

- Jag fattar. Men jag vet inte vad jag ska säga ärligt talat. Okej om ni båda var extremt musikaliska tex, men ni är ju båda snudd på tondöva. Haha, det var sjukt kul sagt av mig, haha. Kanske är det det han ärvt, tondövhet? 

- Det var inte kul.

- Näe näe visst. Ärligt talat. Du är jättedålig på både dator och matte, så jag vet faktiskt inte. Låt mig fundera så ringer jag när jag kommer på nåt, okej?

- Okej, hejdå.

- Hejdå.

Över Andreas matbord hänger en Bumlinglampa. Glödlampan har gått sönder. I fredags kom Andreas och Fralle till Woo. Han berättar att glödlampan är sönder. Han säger med allvar i rösten att det känns som han måste ta en veckas semester för att kunna planera och verkställa inköpet av en ny.

Blir irriterad och visar honom en av "två-barn-chefens" två bloggar. Andreas scrollar i chock. "Det här övernaturligt för mig. Hur kan man vara så effektiv...?!" 

Chefen har köpt ny våning. Köket ska flyttas till vardagsrummet. Alla ledningar ska dras om. El, gas och vatten. Gamla köket ska bli sovrum. Badrummet dubblas i storlek. Dörrar ska flyttas. Väggar ska rivas och byggas upp någon annanstans.

Här en bild från våningen och länken till bloggen: Ringvägen 133.

Chefen har satt ihop ett team av hantverkare. Varje dag innan jobbet och efter lämning av två pojkar på dagis, åker hon och instruerar hantverkarna och kollar av att allt fortlöper som planerat. Det ska vara prisvärt, bli perfekt och gå snabbt.

Idas stjärt sitter som sagt också fast. I badrummet i sin lägenhet har hon tex ett pyttelitet handfat med en stor spegel ovanför. På den lilla kanten har en hög med bråte trängs om kvadratcentimetrarna sedan hon flyttade in för ett år sedan.  Tvål, tandkräm, hårspännen, smink-rondeller, och nu även målarpenslar.

Med risk för att verka självgod (ja jag vet att jag har den tendensen, Bella påminner mig alltid lika kärleksfullt innan jag hinner glömma). Hade det varit jag, hade jag gått till Ringströms och beställt två glashyllor. Klara att hämtas upp samma vecka jag flyttat in.

Går förbi glasmästare Ringström varje dag på väg till jobbet. Från Östgötagatan ser det väldigt litet ut. Ett enmansföretag antar man kanske. Skenet bedrar. 

Det är tyst och öde när du kommer in. Om det är första gången vet du inte att chefen sitter längre bort i det gula rummet med dörren på glänt. Han syns inte eller hörs inte. Men du känner hans närvaro på lukten. Det luktar inrökt. Jag tycker det luktar gott. Trivsamt inrökt. 

Han heter Göran. Han är släkting till Nils-Petter Ringström som grundade företaget 1886. Han inger respekt. Han säger inga onödiga ord. Jag beställer två glashyllor till Idas badrum. Jag säger att jag är fascinerad över hur han har det. Att man blir förvånad över hur litet men stort det är. Frågar om jag får fota till bloggen.

Det får jag. Han säger att han inte kan något om datorer. Att jag ska gå upp på övervåningen och ge adressen till en som heter Peter. Jag vågar fråga om han vill vara med på bild. Innan han hinner svara råder jag honom till att säga nej. "Jag hatar folk som vill ta kort på mig och lägga upp på internet. Om jag vore du skulle jag definitivt säga nej". Han säger nej.

Går upp på övervåningen. Där finns en matsal. En massa killar och gubbar äter lunch. Där finns också en altan, ett tvätt och omklädningsrum, stor glasverkstad, kontor mm. På innergården nedanför finns ett jättestort glaslager och utställningsrum för kunder. På sommaren är gården helt fantastisk. En solig dag är den magisk.   

Imorgon ska jag hämta upp Idas glashyllor och be Peter visa Göran bloggen. 

DET HADE JAG INGEN ANING OM

Mamma försöker lära sig hantera sin MacBook och kameran hon fick 2006. Sedan en vecka tillbaka skickar hon ett mail om dagen till mig, B & A. Två meningar och ett foto. Som hon laddat in helt, helt själv. Hon tar roliga bilder. Med blixt på TV:n. Hon är bra på att prata svenska. Inte lika bra på att stava. Hon tycker det är pinsamt. Jag tycker det är gulligt.

(Ämnesraden är alltid densamma: "Dagens bild från mamma").

---

IDAG:

"hej,för dom som inte vet har Sverige vunnit en guld medalj och en brons. Där fick dom där norrmennena"

MOBBAR-BLOGG

Kära Mamma och Pia

Jag har förstått att ni tycker jag var otydlig i inlägget "Beställning av illustration". Ni förstod inte.

Det var inte meningen. Att vara otydlig alltså.

MAMMA.

Eftersom du är invandrat från Italien och inte kan ett ord engelska var det inte konstigt att du inte förstod. 

Du är lite knasig. Dagen efter inlägget om Al ringer mamma. Hon är upprörd.

Ett virus har kapat hennes dator. Och bloggen. Hon kan inte läsa. Viruset har transformerat texten till ett annat språk. Viruset var ju jag.

Förra veckan ringde mamma också angående data-problem. Hon letade efter datorns skrivbord. Hon visste inte var det tagit vägen.

Jag försökte förklara att det var den "blå bilden i bakgrunden". Datorns "botten" varpå man tex lägger en mapp. Ibland är det svårt att vara pedagogisk och inte bli arg. Speciellt när det gäller en familjemedlem.

Mamma är bra på många saker. Inte datorer dock. Ännu. Kanske kan hon trösta sig med att hon inte är ensam? Vissa i hennes generation har en tendens att verka lite "efterblivna" när det kommer till datorer och internet. Det är inte konstigt. (Kastade precis sten i glashus). Jag är själv riktigt dålig i jämförelse med tex min chef eller Bella och Andreas.

Mamma har ändå gjort framsteg. Hon fick sin första dator för ett år sedan. (En MacBook). Innan dess hade hon inte varit ute på internet. Nu mailar hon. Skickar bilder till Italien och läser en blogg. 

Mamma, jag hoppas att du inte blir ledsen att jag gör mig lite skojig på din bekostnad?

Jag vet att du har humor men säg till om du tar åt dig? Det vill jag INTE. I så fall kan jag snabbt gå in och radera. Okej?

Om det är någon annan som blir arg eller ledsen. Säg till ni med. Det är inte min mening att detta ska vara en mobbarblogg. Mamma, du kan ge igen genom att skriva en kommentar på bloggen om något jag är dålig på om du vill? Det finns ju mycket att välja på.(Åh nej. Förlåt. Vad dum jag är. Glömde att du inte klarar av att skriva in en kommentar.HAHAHAHA!)

PIA.

Av dina mail till mig att döma, har jag förstått att du uppskattar bloggen och tycker den är rolig.

Jag tycker du är rolig. Det är tråkigt att du och Lars liksom mamma gång på gång misslyckas när ni försöker lämna kommentarer på bloggen. Nu mailar du mig dina kommentarer istället. Det är synd. De har underhållningsvärde och skulle göra sig bra på bloggen. 

Du är finurlig. Tex det här: "Kära Helena. Som finansiärer är vi naturligtvis nöjda med att kunna följa hur de nya bullarna jäser och tar form".

Hehe, man kan tro att det handlar om en bröstförstoring.

Kanske kan du be Staffan guida er per telefon? Staffan är Idas begåvade lillebror som utbildar sig till kantor (kyrkomusiker) i Oskarshamn.

Tillbaka till otydligheten med illustrations-inlägget.

Al Murphy är en av Woo Agenturs illustratörer (jag jobbar på Woo Agentur som agent). När jag startade bloggen fick jag en idé. Jag tycker Al ritar roliga figurer. Jag frågade om han hade lust att illustrera vårt Bull-Team. Dvs göra en illustration som föreställer mig, Ida, Frances och Bella. Planen är att jag ska lägga in den illustrationen synlig överst på bloggen. Bredvid den stora blå texten "Nu ska det bli andra bullar". Förstår ni? Om den blir bra kanske jag också trycker den som T-shirts och säljer på bloggen. Ni två får den givetvis till självkostnadspris. 

DET LUKTAR GAMMAL KÖNSROLL

Mathias har alltid jobbat i perioder eftersom han är frilans. Beroende på vad han gör kan han jobba både kvällar och helger i rad. Jag har aldrig tyckt det varit ett problem. 

---

Torsdag 19.08:

Telefonen ringer. Det är mamma eller pappa (de har hemtelefon så jag vet inte vem av dem).

- Hallå?

- Hej det är mamma.

- Hej. (På tiden att hon ringer, har varit besviken över utebliven respons på bloggen från båda två)

- Vad gör du?

- Jag är hos Ida.

- Ja just det, Mathias sa det, jag ringde hem till er (vi har också hemtelefon)

- Jaha.

- Helena. Jag tycker synd om Mathias (rösten låter som om det gällde en övergiven hund eller bebis)

- Vad menar du??

- Ja mäh, du är ju aldrig hemma längre. Stackars Mathias får vara hemma själv varje kväll, jag tycker synd om honom för det.

- Ah meh för fan! Det är inte synd om Mathias. (Vad är det frågan om, försöker hon ge mig skuldkänslor??) 

- Jo, jag tycker det!

- Jaha tyck det då, men det gör inte jag. Om han inte vill vara hemma ensam kan han ringa nån, eller komma hit. Han är inte fyra år. Det låter som du pratar om nån hund som måste rastas. Jag har sagt till honom att han gärna får komma hit när han vill. (Arg och upprörd, försöker hålla tillbaka ett aggressivt utbrott). Om han mot förmodan känner att han måste vara med mig varje kväll efter elva år ihop får han komma hit och ligga i soffan framför TV:n och spela gitarr som han alltid gör hemma om han vill. Men han vill inte. Det är fan inte synd om honom.

- Jag tycker det ändå. Hemma själv varje kväll ensam och lagar mat.

- Okej bra. Det är jättesynd om Mathias, Vi bestämmer det nu. Kan vi prata om något annat? Tex min blogg?

Har du ens varit inne på bloggen eller har du varit för upptagen med att sitta och vara orolig för Mathias?

- Ja det har jag.

- Jaha, vad tyckte du då?

- Den är kul. 

- Jaha tack. Har pappa också läst? 

- Han tyckte också den var rolig (djävla skitkorv som inte bemödar sig att ringa och säga det till mig). Han sa att du kunde bli författare. (Varför måste pappa säga så hela tiden. Jag kan inte göra någonting utan att han säger att det ska bli min nya karriär. Om jag drar ett skämt ska jag bli ståuppare, om jag härmar någon borde jag söka in på scenskolan, om jag gör en ritning på en koja ska jag bli arkitekt, det enda han inte säger något om är när jag sjunger).

- Nu måste jag lägga på. Pappa kommer in snart och då vet du att han vill ha mat.

- Hälsa att han inte ska glömma att ta med sig kapen på måndag.

- Vad för kap?

- En såg. Han ska köpa en ny så jag skulle få den gamla. Han vet vad jag menar.

- Okej, jag säger det. Puss och kram.

- Puss hejdå.