TELEMAN-EFFEKTEN

Ett tag sedan. Sitter på jobbet. Går in på bloggens baksida. Ser att statistik-pelaren har skjutit i höjden. Förmodar att det har med Facebook att göra.

Någon med många "kompisar" måste ha tipsat. Eftersom jag inte har Facebook vet jag inte vems förtjänst det kan vara. Snart stillas min nyfikenhet.

Inom kort kommer ett mail. Det är från Nina. Hon bifogar en avslöjande skärmdump. Det visar sig vara illustrations-tävlingen Kolla's egna glädjespridare som länkat. Vad roligt tänker jag!

Dagen efter är jag på invigning av utställningen C/O Illustration på Biblioteksgatan.

En tjej med bush-associerande hår står böjd över en tavla. När man talar om trollen. Telemannen (jag menar kvinnan). I Facebook-världen hade jag varit en vän. I verkligheten är jag en bekant.

Hon skrattar när hon får syn på mig. Skrattar tillbaka (vet dock inte riktigt vad vi skrattar åt). Vi kramas. (Är osäker på om vi gjort det om det inte hade varit för bloggen). Säger tack för att hon tipsat om den. Vi pratar om den. Pratet övergår i annat. Sen hejdå.

Åker hem. Kommer att tänka på meningen om påhitt. "Bloggen är jättekul, men man fattar ju såklart att vissa saker är påhittade".

Har inte tänkt på eller insett att folk som inte känner mig kan tro att jag är hittar på saker. Börjar tänka på ett inlägg om ärlighet, påhitt och skoj.

---

Vän = Nära bekant vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit.

Bekant = Person man känner i någon grad, dock relativt ytligt.

NÄR JAG ÄNDÅ HÅLLER PÅ

Hittade denna igår när jag letade foton till förra inlägget. En kväll utanför Model 70 för länge sedan. Visade Sandra och Lisa. Ingen av dem sa något. Det var märkligt.


Tills jag såg i deras ögon att de båda två, för en sekund ångrade sig, när de i sin tur såg dessa ögon titta på dem.





To late... 

PETER. BLI INTE MALLIG NU

Apropå Peter. 2003 trodde ÅL att jag var kär i honom. Det var irriterande. Men inte mer. Visste var jag stod i frågan. Mathias också.

Eva Lundgren träffar Peter första gången på Model 70. Ett par månader senare kommer Peter upp på tal. (I och med en klubb eller liknande han ordnade). 


Eva: "Va...är han en sån? Jag trodde han var en ensam stackare, typ en arbetslös som kommer hit och hänger i brist på annat att göra".


OH NO.

(Peter, Mathias och Mattias på Model 70).

1998 jobbade Kajsa på Kungsgatans Dieselbutik. Vissa personer spelade skivor bakom kassan. Jag brukade hälsa på. Hon gav mig kaffe.

En lördag händer något. En krullhårig befinner sig bakom skivspelarna. Jag känner mig obekväm. Inte för att han tittade på mig. (Han tittade inte på mig). Utan för det var uppenbart att jag tyckte han var söt. Alla tyckte det. Oavsett kön. Det var inget man styrde över. Söt per definition. Givetvis visste han om det. Det räckte med att titta i spegeln.

Hans närvaro generade mig. Jag låtsades oberörd, som om han såg ut som vem som helst. Liknande det som händer när man träffar en känd person. Man försöker bete sig som om det vore vem som helst medan det man tänker på är om man lyckas eller ej.

De personer med extraordinärt yttre, kan framkalla detta. Googlar man hittar man definitionen, AYF. (Avvikande agerande av yttre förhållande). 
Enligt Wikipedia: "Lättare funktionshinder karaktäriserat av ofrivillig nedsättning av intelligens pga motsatt individs yttre. Symtom: irrationellt beteende, samt i vissa extremer, tillfälliga personlighets-störningar”. 
(Ja Jane, nu skojar jag, finns inget som heter AYF).

Liknande hände när Andreas träffade Ida. Vanligtvis är han snäll och väluppfostrad. Nu blev han dryg och nonchalant. Tror det bidrog till att de blev ihop. (Tragsikt i så fall. Obs, endast min egen analys, stämmer förmodligen inte).

(Anynom: "Det var jobbigt. Vi andra fick liksom som alltid stå som i skuggan av Peter"). 

(E&D, säg till om ni vill ha denna högupplöst? Lisa står egentligen i mitten, men jag tog bort henne)

(Mamma, innan du ringer: Detta är 16 år sedan. Har varit ihop med Mathias i elva. Inte gång har han varit svartsjuk. Har aldrig haft någon anledning).

BRA IDÈ. ÖNSKAR DET VAR MIN.

Efter Ida och Camillas påtryckningar i fredags, om att jag måste uppdatera bloggen oftare för att inte läsarna ska tappa lusten, kommer här ett lunch-inlägg som inte krävde mer än 10 minuter.

Förra veckan tipsade både CW och SL mig projektet BACK TO THE FUTURE. Jag hade inte hört talas om fotografen Irina Werning. Önskar jag kommit på denna idé. Ska härma henne och göra en egen Back to the future. När jag har tid. Kanske använder jag nedanstående bild på mig och Bella som förlaga.

(Mamma, jag måste verkligen, verkligen gillat att krypa omkring i just den sparkdräkten).

Fotografen Irina Wernings projekt BACK TO THE FUTURE. Bilderna är INTE photoshoppade. Helt ny-uppbyggda efter förlagan.

ÄR DET MIG ELLER DIG DET ÄR FEL PÅ?

Rolf.

Jag blev jätteglad i går kväll när du ringde upp mig efter det långa mail jag skickat till dig. Efter att vi avslutade vårt nästan en timme långa samtal, förbyttes dock glädjen till nedstämdhet.

En olustig känsla i kroppen infann sig…

Jag var inte alls förberedd på att bli misstänkliggjord och förhörd på det sätt jag upplevde att jag blev.

Efter min presentation av mig och min vän författaren Thomas Lindblad trodde jag, uppenbarligen i min enfald, att du skulle ringa upp mig, med samma glädje och nyfikenhet på mig och Thomas, som jag på er och era ofattbara 400.000 leksaker i original-kartonger från 50-80-talet.

Istället för att bli misstrodd för någon som vill sko sig på er välgörenhets-verksamhet, trodde jag naivt nog att jag skulle bli bemött ungefär så här:

"Hej Helena, vad kul att du hittat oss! Och vilken fin butik du verkar ha haft! Det låter jättespännande att träffa dig och den välrenommerade plast-experten Thomas Lindblad. Vi vill gärna ta del av era synpunkter och er kunskap, som du säger tror skulle kunna hjälpa oss att få mycket mer pengar för våra produkter och därmed också mer pengar för oss att ge till välgörande ändamål. Kom gärna och hälsa på så fort ni har tid, så tar vi en kaffe ihop!"

Misstänksamhet är en av de egenskaper hos människan som gör världen till en sämre plats att leva på. Rädsla en annan. 

Min mamma är från Italien. Där har misstänksamheten, de senaste årtiondena, ökat fortare än den har i Sverige. Av många orsaker. Abetslöshet, ökade samhällsklyftor, korrupta politiker och deras omdömeslösa utnyttjande av systemet.

I somras blev en kvinna misshandlad på öppen gata i Neapel. Hon blev lämnad liggandes i nästan en timme innan någon gick fram.

De förbipasserande trodde hon var en tjuv. Trodde att hon spelade avsvimmad för att själv kunna råna eller ta plånboken från den som försökte hjälpa. Hon var romsk. Romer, som du säkert vet, har inte samma värde som de flesta andra etniciteter, varken i Sverige eller i Italien. När den första hjälpande handen lades på hennes kropp var det för sent. Döden kom av inre blödningar som hade kunnat stoppas om folk inte varit så misstänksamma.

Din misstänksamhet mot mig igår, gjorde att mitt skratt fastnade i halsen. Jag tappade lusten att ha någonting med era leksaker att göra.

1 % av 400.000 leksaker är 4.000 leksaker. Mellan-skillnaden att sälja dessa för ett snittpris på 250 kronor styck, istället för 10 kronor är närmare en miljon. En miljon kronor extra till välgörenhet.

Jag önskar er uppriktigt lycka till.

Med Vänliga Hälsningar Helena Viale

SKA MAN VARA HEL OCH REN?

KÄRA P&L
Från början var det primära med bloggen att redovisa byggets utveckling, på ett lätt-tillgängligt sätt. Nu kan jag inte låta bli att skriva om andra saker. (Också). 
Hoppas att ni inte ser det som ett problem? 
(Man måste inte läsa varje inlägg, eftersom det lätt blir ganska många "orelaterade"). Här följer ett orelaterat.


---
Ren är bra. Hel - inte nödvändigtvis. I lördags var jag på parmiddag. Förutom en som var ensam. Det var jag. Mathias gillar ofta inte att gå på middagar. (Par eller ej spelar inte stor roll). Jag gillar det om jag mår bra. Annars kan det kvitta. Ofta får jag gå själv. Inklusive nyår. Det gör inget. 
(Så länge han inte vill följa med, gör det inget. Om han följer med så länge han inte vill, gör han det mot sin vilja och då är det ändå inte kul att han är med, eftersom han egentligen inte vill). 


Sanna och Nils var på middagen. Hade inte träffat dem på tio-tolv år. Gymnasie-kompisar. De var sig lika. Både i sätt och utseende. Lite mer skägg på båda. (De är ett par nu. De är roliga. Det var roligt att träffa dem. Och de andra på middagen).

Det andra (ja, det andra) Nils sa till mig var att han alltid varit rädd för mig. Det var en förvånande och en uppriktig sak att säga. (Vet inte om han skämtade, han skämtar på ett sätt som gör folk osäkra på om han skämtar eller ej). Hur som helst var det märkligt eftersom jag är helt ofarlig. 
Det första han berättade var att han hade ett hål i sina byxor. Två centimeter stort hål vid sömmen av vänstra byxfickan. Han upptäckte hålet på väg till middagen. Han tänkte att det fanns en chans att jag skulle se det. Detta gjorde honom marginellt osäkrare på sig själv att träffa mig, än om byxorna hade varit helt hela. Så pass att han kände ett behov av att dela med sig av den informationen till mig.


Jag tyckte resonemangent var märkligt. Jag frågade om jag fick se hålet. Han ställde sig upp och visade. Det syntes knappt. Jag blev rädd för honom. (Notera: Det innan, det visade sig att han var rädd för mig, eftersom detta var det första och inte det andra han sa). 


Ville dock inte att han skulle känna sig obekväm, om han nu var uppriktig på riktigt. Avdramatiserade byxhålet genom att ta upp kameran och visa Mathias i morgonrock.

Morgonrocken köpte jag till Mathias för fem år sedan. Det startade med en reva i ryggen i december. En morgon när han böjde sig efter DN. Därefter har det gått snabbt utför. Jag får ofta svara på frågor om Mathias barndom. 

Det tycker jag är roligt. Det finns många roliga historier. Jag berättade en eller två anekdoter i lördags. Dock tänkte jag inte på att jag hade kunnat dra historien om te-huvan Loranga har på huvudet. Om jag hade sett att den av en slump hade fastnat som en liten hatt på Mathias huvud på samma bild som Mathias och morgonrocken kanske jag hade berättat just den historien.

Frances använde den tidigt. Den har te-fläckar men är annars i väldigt bra skick. Mycket fin, med blå små rosor. 

BOKA OM ELLER BOKA AV!

Igår var vi lediga. Ida var tvungen att gå på Berghs-bar. Jag var på Elefantpojken med Mathias och Eva. Ida kom förbi Woo på lunchen idag. 
- Helena jag kan inte jobba ikväll..." (förlägen ton) 
- Vafalls?! (chockad)
- ...jag måste gå på bio. 
- Är du inte klok! Våra finansiärer kommer och inspekterar hur långt vi kommit imorgon. Du har två alternativ. Boka om eller boka av!


Tror det var en Woody film.