SANDMANNEN

Jag har svårt att komma över att jag måste lägga upp korta inlägg under tiden jag inte har tid att göra långa.

Det är ett problem för mig. Att jag inte kan hålla mig kort. De flesta i min omgivning avbryter inte när jag ska berätta något.

Förmodligen inte för att det alltid är så spännande att lyssna på mig. Antagligen mest för att det anses som otrevligt eller ouppfostrat.

Det är annorlunda med min familj. I helgen var jag, mina syskon och Frances hos våra föräldrar.

Vid elvakaffet började jag berätta något. I mitt huvud, spännande och intressant som vanligt. Bella hetsade mig relativt omgående med ett uttråkat "snälla, kom till saken någon gång...". Pappa med "håll dig kort annars orkar jag inte höra klart".

De två kommentarerna tillsammans gjorde att jag tappade lusten, och höll istället tyst. Hade tänkt hålla käften hela helgen som markering mot deras förtryck.

Det höll 10 minuter utan att någon ens märkte min tysta demonstration.

När jag hade Model 70 lät jag tillverka fyra lampskärmar av ett oanvänt John Blund-tyg från 70-talet. De var lättsålda.

Jag har dock aldrig förstått charmen med östtysken John. Speciellt inte sedan jag insåg att hans skägg ser ut som överkokt pasta.

Wikipedia: (och nej, jag skojar inte)

"John Blund har med sig två sömnparaplyer, ett svart för stygga barn och ett färgglatt för de snälla. Han har även med sig en spruta med söt mjölk som han kan spruta in i ögonen på barnen. Då blir de så tunga i huvudet att de somnar".

You scare me.

DET VAR BARA DEN LILLA SVARTA JAG GILLADE SÅ MYCKET

Hittade denna lilla svarta på sovrumsgolvet. Frågade Mathias vad det var. En bit från mina hörlurar? frågade han tillbaka.

När Andreas fick höra om "hörlurs-incidenten" ringde han upp mig. Han var jättearg.

"Det här är inte okej, här måste vi markera, med en repressalie av mått".

Med tanke på vad ordboken säger om repressalier tyckte jag han överreagerade. (Åtgärd som normalt inte är folkrättsligt tillåten). 

Jag kan förstå lusten att klippa i ett gummisnöre. Det känns mycket skönare än att klippa i vanligt snöre. 

Ida ringer senare. Hon vill berätta att Andreas och hon nu har pratat allvar med Frances. Frances var mycket ånger-full. Hon hade tom börjat gråta lite. Hon ska säga förlåt till Mathias nästa gång de ses.

Hon nämner också att Frances hade pratat om en liten svart sak. Ida hade inte förstått vad hon menade. Det var i alla fall bara den lilla svarta saken hon ville ha. 

Hon hade först försökt dra loss den utan sax, men det hade inte gått. Därför hade hon varit tvungen att klippa.

DET ÄR VIKTIGT ATT MAN ÄR TYDLIG MED ATT MAN SKOJAS

Mamma ringde. Hon läste mitt senaste inlägg högt under tiden jag satt kvar i luren. Hon frågade vem "Lindy Hop" var...? Har hon träffat honom? Vem är också den läskiga killen på bilderna?

OK. Jag fattar. Det verkar som vanligt, som jag måste förtydliga mig. Lindy Hop är inte ett för och efternamn. Det är den amerikanska benämningen på Jitterbug. Om du inte vet vad Jitterbug är kan du läsa dig till det här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lindy_hop

Jitterbug kommer ursprungligen från Harlem, New York. Skapades ur dansen Charleston på 30-talet.

Muttan heter egentligen Mathias Sterner. Han är fotograf och hyr numera in sig på Minimarkets kontor. Inte många meter från Bellas skrivbord. Varför han kallas Muttan vet jag inte. Men det är ett sjukt kul smeknamn. Om du vill se hans arbete, klicka här:

http://www.mathiassterner.com/

Så här ser en bild ut som han tagit:

Han verkar ta mycket mode-bilder:

Mamma tyckte han såg läbbig ut. Jag förtydligade att det var Will Ferells kropp och Muttans ansikte på bilderna. Därav olustkänslan hos betraktaren. (Jag är ganska okej på Photoshop). 

Muttan vill inte gå på kurs. När han väl sade det, kändes det jättetråkigt och svårt för mig att acceptera. Jag är van att få min väg igenom. Men jag har bestämt mig för att inte tjata mig till ett ja. 

Vår dans i lördags var dock högst verklig. Nästan magisk upplevde jag den. Och ja, vi hade sönder flera glas. Från två olika bord. Jag fick skärsår och Dan Jaget stackarn fick sopa upp efter vår tornado.

Jag och Muttan hade blivit ett vackert par...

Försöker nu att inte misströsta utan letar hoppfullt vidare efter någon annan som vill höja mig till skyarna.

LADY IN RED?

Kära Muttan

Jag har funderat på varför jag inte har kunnat sluta tänka på dig en gång i timmen sedan festen hos Linda & Dan i lördags. (Inte på ett sexuellt, utan vänskapligt plan, det behöver jag förhoppningsvis inte poängtera). 

På Lindas fest träffade jag för första gången någon som förstod mig. Min kropps fysiska uttryck och möjligheterna som döljer sig i mina stabbiga fotbollsben som jag hatar.

Jag förvånandes över lyhördheten och finkänsligheten du visade prov på när jag viskade improviserade instruktioner i ditt öra. Du såg komisk ut. Du påminde om Will Ferell (inte så mycket utseende-mässigt som uttrycks-mässigt).

Jag vet att Lindy Hop är lite äckligt. Jag blir själv arg när de håller ut armarna och viftar på händerna med ett stort leende. Som om det inte fanns några bekymmer och livet endast består av dans och inte några galna Libyska diktatorer som mördar. Då vill jag slå dem. Våld främjar våld, så jag behärskar mig.

Jag har gjort en poster. Jag satte upp den på Götagatan. Tänk om någon ringer till Södran och ska köpa biljett? Det vore för festligt.

Om du vågar hoppa på detta tåg med mig utan att veta dess destination, är min plan att vi ska hitta vårt eget uttryck. Ett "Viale-Sterner dans-språk", som bara du och jag förstår. 

Tona ner käckheten i Lindy Hopen och hitta en dystopisk, suggestiv infallsvinkel. Det kan bli spännande. Med en pytteliten glimt kvar i ögat dock. Annars blir det inte kul. 

Det är själva tekniken i Lindy Hop som jag är mest intresserad av att vi så småningom ska behärska. Jag tänker på olika lyft osv. Sedan adderar vi vår stil "on top of it".

 I lördags märkte jag, fast det var ganska mörkt i rummet, att ditt ansikte blev svettigt och rött när du försökte lyfta mig. Jag vet om att jag inte är lättlyft. Jag planerar att gå ner ett par kilo till sommaren, från 57 till 54. Kanske gör det lite skillnad.

Fundera på hur du vill göra. Om du vill eller ej. Jag blir INTE arg om du säger nej. På riktigt. Det vore tvärtom konstigt om du sa ja faktiskt.

Här kan du läsa om kursen. Det är alltså en nybörjarkurs.

http://www.stockholmsangdans.se/lindy-hop.html 

Hör av dig när du vet om du vill gå vidare eller ej.

Kram Helena

PS: Jag ringde Linda och bad om ursäkta för glasen som gick sönder, så du behöver inte göra det. Skärsåren på högerhanden svider fortfarande. Även om du var mannen, var det jag som förde så jag skyller mig själv. 

MODER THERESA VON OBEN

När man är som jag, uppmärksamhetskrävande och plats-tagande är det bra om man har en syster som påpekar att man ibland faktiskt borde förminska sig. Så man inte sväller upp och spricker. Skratta högt åt andras skämt och inte bara åt sina egna. 

Man kan också ha en Face-bookande arbetskamrat som får en på fötter genom att skicka Facebook-skärmdumpar över kommentarer om ens blogg, av folk man inte känner. 

Den här killen är desperat och skriker på hjälp. Kan någon därute hjälpa honom?

WHO'S BAD?

Snabbt och menlöst inlägg för att inte tappa läsare.

(Sandra och jag bråkar ofta om vem av oss som är roligast. Här om vem som ser mest hard-ball ut)

JAG SMYGER PÅ BERGHS

Ida och jag pratar ofta om hur det är på Berghs. Hon berättar roliga saker. Hur man pratar. Vad man pratar om. Jag känner mig gammal när hon berättar. Inte för att jag inte förstår. Utan för att de verkar så unga och naiva. (Vissa ord förstår jag faktiskt inte dock).

Jag vill skriva det Ida säger. Hon vill inte det. Jag förstår det. Förra veckan tog jag saken i egna händer. Hade ett woo-möte i stan. Efter det gick jag till Berghs. Det kokar där nu. Av konkurrens. Tävlingar. Pitcher. Team-problem. Vill du va med mig? Söka vi söka jobb ihop? 
ME AD - YOU COPY? 

Köpte en vanlig kaffe i cafét. Satte mig vid ett bord nära två killar. De verkade stressade. (Man sitter och jobbar i cafét. De kallar den "ateljén"). 

Satte i mina telefonsnäckor i öronen. Utan musik. Försökte höra vad killarna sa. Antecknade. Hoppades på att jag smälte in. Trots min ålder. 

OBS: Personerna på bilderna har inget med verkligheten att göra. (Fast det är riktiga foton från Berghs-cafet)

- Säg nåt då...

- ...ja, jag tänker..jag vet inte...känner mig osäker, känns inte tillräckligt viralt...

- ...kanske inte det bästa jag kommit på men vi måste bestämma oss om vi ska hinna. Jag tror den har chans att sprida sig.

- Tveksamt. Den har inte Snackis-potential.

- (Hög suck). Har du nån bättre idé? Du är för negativ, det finns inga dåliga idéer.

- Det finns det ju, kanske inte på ett första kreativt möte, men nu har vi bara till fredag på oss, jag är inte negativ, jag tycker bara det är en dålig idé. Vi har inte tid att lägga tid på dåliga ideér om vi ska ha nån chans att komma med. 

Vad tycker du om copyn på min print-annons? Du har inte kommenterat den?

- Ah meh, seriöst, fucking Print-annons...jag pallar inte. Det spelar igen roll om du har världens smartaste pappersidé. Det vinner inga tävlingar. Skit i pappret, vi måste foka på virala spinn-offer.

- ..snälla säg inte foka. 

- FOKA FOKA FOKA! ..okej förlåt. Jag ska skärpa mig. Ska sluta säga det. Hur som helst, jag tycker inte det ena behöver utesluta det andra? Känns ängsligt att du inte kan ha med en print-annons bara för Sjönell sa att det var som att svära i kyrkan.

- Tror du jag bryr mig om vad Sjönell sa? 

Problemet är att din idé är kass rakt av. På gränsen till generisk om jag ska vara ärlig.

- Skämtar du? Du skämtar va? DIN idéhöjd är ju för fan kortare än min balle!

- Jag visste inte att du hade en kort balle?

- Jag menade inte visuellt. 

- Nu skärper vi oss. 

- Okej. Sätt på datan så Youtubear vi fram nåt. Ta fram Sjönells klassiker.

- Men den såg vi ju åtta gånger igår? 

- Jo, men han sa ju själv att man inte kan få nog av den?

- ....tycker du han är bra?

- Tycker du?

- Svara först.

- Jag vet inte, jag tror det..

- Tror du?

- Ja..elle??

- Jo..eller?

- Jo han är bra.

- Jo det är han.

- Faktiskt grym om man tänker efter. 

- Jo faktiskt. Sjukt grym.

- Kanske bäst? 

- Bäst? Överlägset bäst.

(The Sjönell-brothers)

- Ska vi kolla på Axe-reklamen igen då?

- Kan vi göra. En grej jag kom att tänka på med Axe, visst är det TV-Shop han driver med?

- Vad menar du?

- Jag kom att fundera lite efter hon som föreläste från Saatchi igår och sa det där om cementera fördomar.

- Det missade jag, vad sa hon?

- Hon drog nån casy-study grej och Anna du vet påpekade att det hon sa bara befäste fördomar.

- Och?

- Ja och då svarade Saatchi-tjejen med "ja men det är ju det jag och ni kommer jobba med. Befästa fördomar. Hela tiden. Uteslutande. Har ni inte fattat det?".

- VA? Hon måste varit ironisk?

- Jag tänkte också det.

- Jo det var hon ju uppenbarligen. Annars hade hon ju inte jobbat med reklam.

- Det är sant.

- Klart det är TV-Shop han driver med alltså?

- Utan tvekan.

- Ska vi kolla då?

- Jag tappade lite lusten nu. Vi kollar på Skittels istället.

- Ja, den är skoj.

- Ska vi ta Sailor-versionen?

- Ja, den är super-integrerad.

- Ja, sjukt hög insight på den också.

- åh oo..!

- Vaäree??!

- Kolla vänster, långben på väg..

- Var var?

- Vänster sa ja ju. Fan vad snygg hon är..

- Pheww, blir svettig. Lika hög midja som idéhöjd, haha.

- Haha! Då är hon bra. Vet du om hon har teamat men nån?

- Inte en chans. Hon behöver inte tema. Med den mappen är det bara att "Go Solo".

- Jo det är sant.

- Va fan, är hon på väg mot oss eller vart ska hon?

- I don't know, jag panikar lite nu.

(Ida närmar sig. Nu viskar de)

- Okej falskt alarm, kolla, hon verkar känna den där äldre tjejen som sitter bredvid.

- Haha, vem fan är det? Hon är typ 40 eller nåt. Vänta nu, äre förresten inte den där släktingen som bloggar om henne, som verkar helt besatt av hennes dotter?

- JO! Det är det ju, jag var inne på den bloggen förra veckan, sjukt ointegrerad, inte ens nåt rörligt.

(Haha, nu kommer Ida mot mig, hon kommer tycka jag är så knäpp som dyker upp här oanmäld)

- Ah Meh Helena! Va gör du? Varför sitter du här??

- Vaddårå? Så konstigt är det väl inte? Jag var på ett möte i närheten, tänkte bara jag skulle säga hej, tog en kaffe så länge. 

- Ah meh, haha, va konstig du är. Du är bra skum, fast gullig. Ska du vara kvar ett tag? Jag går och köper en kaffe i så fall?

- Gör det : )


---


ORDLISTA (för de få som inte jobbar med media i Sthlm)


SNACKIS - Något som alla pratar om, en lyckad viral kampanj.


VIRAL - En idé eller kampanj som sprider sig själv via digitala medier. Hierarkiskt tydligen det finaste man kan åstadkomma.


PRINT-ANNONS - Gammal hederlig pappersannons i tex Dagens Nyheter. Det värsta du kan göra som kreatör. Lägst ner på häftighets-skalan.


IDÉ-HÖJD - Nivån på en reklamares kreativitet och egensinnighet. Någon som kommer med innovativa och subversiva ideér. (Och i förlängningen kommer vinna massa Guldägg och ge byrån den jobbar på en massa kredd, som i sin tur ger nya kunder, som sedan ger byrån en massa pengar).


GULDÄGG - Det finaste och kreddigaste reklampriset. Stor gala och prisutdelning varje år. Fyller 50 år i år. Ju fler Guldägg en kreatör har vunnit, desto högre status. Inga guldägg, ingen status.


GENERISK - Det absolut värsta en reklam kan vara. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad detta betyder. Tror det handlar om att man bara använder sig av en mediakanal? Kan ha mycket fel här. Vet i alla fall att det är extremt nedlåtande att säga att någon annans idé är detta.


CALLE SJÖNELL - Relativt ung reklamare med extremt hög idé-höjd. 
Blev världskändis inom reklamvärlden när han gjorde nedanstående Axe-reklamen "Clean your balls". (Jag tycker den är usel. Visade Bella. Hon tyckte den var skoj). Reklamen blev en megasuccé i USA. Vann de finaste internationella reklampriserna. Tjänar astronomiska summor.

AVSNOPPAD

Internet avpersonifierar Annikor. Olustigt lätt att hamna på gränsen till otrevlig när ingen påföljd är möjlig. Dessutom. Svårt för Annika att känna av min skämtsamma ton på texten. Gillar inte Ikeas chatt-tjänst "Korta frågor, snabba svar".

Klicka på bilden för att se den i läsbar storlek.

HAR JAG GÅTT FÖR LÅNGT NU?

Mathias och jag har varsitt skrivbord hemma. Han använder inte sitt. Varje morgon efter jag badat går jag in i sovrummet. Mathias ligger kvar under täcket med datorn på magen. Sängen är hans kontorsplats. Därifrån betalar han räkningar och mailar.

Det hör till undantagen att Mathias går hemifrån innan mig på morgonen. Idag gjorde han det. Lade mig på hans sida av sängen. Tog upp datorn. (Den ligger alltid på golvet bredvid sängen). Placerade den på min mage. Tog ett djupt andetag och försökte "bli Mathias". 

Öppnade Mathias mailprogram. Gick in i hans adressbok. Valde ut ca 50 adresser. Skrev ett mail. Med Mathias som avsändare. Skickade iväg det. Stängde ner datorn och gick till jobbet. Har inte pratat med honom sedan dess. Har jag gått för långt nu?

---

Här följer en kopia på mailet som "Mathias" skickade iväg imorse.

---

Hej alla kompisar.

Om ni inte redan har tillräckligt att göra:

Helena (monkeybrain) har startat en blogg. Hon är aldrig hemma längre. Det är snuskigt och eftersatt i köket. Hon har samma rutiga skjorta på sig varje dag. Hon tror hon ser cool ut. Som en snickare. Har inte fattat att snickare inte har bröst. I själva verket framstår hon bara som manhaftig. Är less på att vara ihop med en okvinnlig tjej. Inte en hög klack på elva år...

Utöver kläderna har hon blivit jobbig. Skriver om troll, bajs-korvar och om mig. Hon kallar det "snickar-blogg". Vilket är ett skämt. "Very, very bad" sa indiern till Jerry när han gjorde så inga gäster kom till hans restaurang.

Hon har i själva verket mig att tacka för allt hon lärt sig. Pre-Mathias hade hon inte hållit i en hammare. Såklart framgår det ingenstans på bloggen. Hon tror hon är såå händig och praktiskt så hon snart sprickar. Ni skulle sett hur hon var när vi träffades. 

Det värsta av allt är nog att hon själv tycker bloggen är sååå kul. Att hon är såå rolig. Att hon skriver såå kreativt. Jag ryser av denna självgodhet. Bristen på insikt av ett alltför stort ego.

Det tragikomiska i det hela är att knappt någon läser bloggen. Sorgligt med tanke på den tid hon lägger ner. Jag gissar på i snitt på fem besökare om dagen? 

Fyra är förmodligen hennes egen familj från Linköping. Den femte är antagligen nångon som kommit fel.

Så trött på hennes familj. "Åhhh, min familj betyder allt för mig! Vi har bara såååå kul! Vi kan svära hit och dig och kalla varandra skit och ingen tar åt sig! Asså jag fattar inte varför folk blir sura om man kallar dem idioter? Är inte vår familj sååååå cooola och avslappnade ändå?".

Alla pratar. Jag menar skriker. Hela tiden. Ingen lyssnar på vad den andra har att säga. Inte konstigt att Helena och jag spenderat semestern på varsitt håll sedan vi träffades. Ingen orkar vara med dem i mer än två dagar. MAX. 

Jag önskar ni kunde höra dem prata. Östgöta-dialekt. Istället för nej säger de "Naaäe". Istället för roligt säger de "wolit". De låter allt annat än smarta.

Om någon av er - mot förmodan - tycker bloggen är kul, lägg den på Facebok. (Jag har inte Facebok). Får hon upp statistiken har hon fått för sig att hon kan få spons från ByggMax. Don't think so. Men jag vågar inte svära på det. Hon är sjukt envis. Inget överraskar längre.

Får hon spons ska jag och brorsan i alla fall bygga en scen på mammas gård på Öland. Så mycket som jag fått städa hemma sista tre veckorna. En musik-scen.

Då ska alla ni komma och bo i studion. Vi ska ha en skön helg ihop. Bara sitta och jamma loss. Bara vara. Bara leka. Våga vara barn.

(Längtar)

Här är blogglänken. OBS: Läs allra första inlägget först - annars kommer ni inte fatta någonting.

http://nuskadetbliandrabullar.blogspot.com  

(Nu ska det bli andra bullar. Vilket djävla namn. Om projektet ändå hade handlat om en bröstförstoring. Då kunde även jag fått ut något av den).

PEACE på er.

/Nuttymat 

(OBS: GLÖM INTE, SPECIALS STILL RULES)

HERREGUD. EN SPRICKFÄRDIG FÄSTING I DAMMSUGAREN

Fredag kväll 21.30 Bondegatan.

- Kanske är det bra om vi dammsuger innan P&L kommer.
- Ja det är bra. Det gör vi.
- Jag har köpt med nya dammsugarpåsar. Hoppas det blir bättre sug annars är det antagligen något fel på dammsugaren.
- Tror du? Säger Ida från köket.

Sitter framför dammsugaren och fäller upp locket. En övergödd fästing ligger och pösar sig inuti! Han är proppfull upp till munnen.

- Ah! Ah! Ah! (hyperventilerar) Ida kooooom...!
- Va?! Va ä dä? Vad du skriker du om...
- VAD ÄR DETTA??!
Ida tittar ner i dammsugaren.
- Sluta! Du är jättekonstig, va menar du?!
- Men ser du inte?!

 Petar med fingret på fästingens svullna kropp.

 


- Ja meh! Jag vet inte! Äre nåt konstigt med den?!
- Vaddå är det något konstigt?! Konstigt?? JAA! Jag har aldrig sett nåt liknande. Hur länge var det sen du bytte dammsugarpåse? Inte lustigt att den knappt orkat suga upp Frances tunna hårstrån. Jag har aldrig, i hela mitt liv, sett en fullare påse. Och jag har sett många. Detta är BANANAS.
- Ah meh, Helena, jag vet inte, jag trodde det var normalt...
- Normalt?! Det här är inte normalt.

Tar tag i fästingens ena sida.

- Helvete. Den sitter som sten. Dra i ena sidan. Jag drar i andra.

Meckar och drar i fästingen för att få ur den ur sitt bo. Den vill inte lämna hemmet. Stannar upp och andas. Försöker lugna mig. Jag är irriterad på den. Vill inte ta i så att fästingen spricker. Vill inte ha damm överallt. Efter sju minuter får vi loss den intakt.

- Pheww...! Hahaha! Titta på den här tjockisen, den väger mer än Frances, om du tror att detta är normalt kan du inte ha bytt många dammsugarpåsar i ditt liv!



- Hahaha, den ser för festlig ut! Jag har faktiskt inte bytt dammsugarpåse förut.
- Hur menar du?
- Näe jag menar bara det, jag har aldrig bytt en dammsugarpåse, det här är första gången.
- Vänta nu? Jag förstår inte. Menar du på just den här dammsugaren eller aldrig i hela ditt 31-åriga liv??
- Ah meh, säg inte att jag är 31!
- Ok, whatever, 30 då!
- Ja, jag menar aldrig i hela mitt liv.

Hmm. Jag tror att en björn har råkat dammsuga för mycket framför Ida.