NATURLIGT HÖG

Vid djupa förälskelser uppstår kemiska förändringar i människans hjärna. Forskarna påstår att mönstret är närmast identiskt hos alla förälskade par. 

Signalsubstansen dopamin som påverkar motivation och lust, ökar i både mängd och aktivitet.

Förälskade tänker och agerar som följd mindre rationellt. 

Symptomatiskt för förälskelsstadiet är också att man klarar sig på mindre mat och sömn. Paradoxalt nog känner man sig ofta mer upprymd och skärpt än normalt.

Sammantaget resulterar detta i en temporär personlighets-störning hos förälskade. Gränser och spärrar flyttas fram.

Tänker gör man först efteråt.

Efter ca 18 månader lugnar sig dopaminet. Snart är substansen tillbaka till sitt gamla vanliga jag. Så även du. Det är nu man upplever att "vardagen" träder in.

Många inser då att den de har framför sig inte är samma person de tidigare så gärna tappade omdömet för.

Själv framstår du förmodligen inte heller lika spännande och oförutsägbar som du utan ansträngning var i början. Inte heller visar du dig vara positiv och pilsk dygnet runt.

Först när dopamin-förälskelsen är över, är du tillräckligt nykter för att avgöra om personen framför är någon du vill ha en nära relation med livet ut. Eller inte.

Bakom det förrädiska dopaminet ligger i sin tur evolutionen.

Uppsåtligen försöker den göra dig mer åtråvärd än vad du egentligen är. Med avsikten att få den andra parten att vilja ligga med dig i reproduceringssyfte. 

Och det innan du ska hinna inse att det kanske inte var en så genomtänkt idé.

När Andreas och Ida efter mindre än en månad oplanerat blev på tjocken såg de inga problem, bara lösningar. Tätt intill, fram genom en tjock kärleksdimma. For ever and ever oskiljaktiga.

Men som för de flesta andra ebbade förälskelsen så småningom ut och den vardagliga verkligheten smög in genom dörren.

Förhållandet dem emellan förändrades. Mängden kärlek försvann dock inte. Den kanaliserades bara mot en annat mål.

Andreas och Idas naiva tro att de var oskiljaktiga for life visade sig alltså på ett sätt inte vara så enfaldig.

(Även om de aldrig kommer flytta ihop i något gult Brommahus som de fantiserade om när de en dag gick i husdrömmar).

Vart jag ville komma - festligt att dopamin finns.

Mitt liv hade inte varit lika skoj. Om Andreas & Ida kunnat hålla sig kvar vid sina sinnes fulla bruk.

---

(STILLBILDER FRÅN "THE INDIAN RUNNER" & "TRUE ROMANCE")

(Fredrik, om du inte sett dessa filmer, se dem. Något att vara avundssjuk på...)

DEAR AL, HOW ARE THINGS OVER AT THE BIG APPLE?

(Mail till illustratören Al Murphy)

---

We are thinking of making a spin-off from the Bun-Blogg. An online, no charge, dating service.

The difference from a traditional site would be that on this one you don't sell yourself. You're mother, best friend or cousin will do it for you.

Selling yourself, or things you've made on you're own, is a classic dilemma. That's why I'm your agent.

The idea started with my brother wanting me to write an "AD" about him looking for love, and put it on the blog. Which I did. Soon I had 15 other voluntary victims standing in line.

The name of the dating site would be "Shall we bake buns?" (sounds much less weird in Swedish).

My question is, would you consider illustrating the logo?

I promise I'm not going to be as picky as I was with this blog's logo. I have a quite detailed sketch and this time you won't be portraiting real people, which I think will make it much more straightforward.

We don't know if we're capable of realising this project. Or if we're going to be able to make money out of it. But what we can offer you in return is a share of this future company.

Take you're time and think about it. And don't be afraid to turn me down!

(Before you do so, you should know that Stockholm is called the worlds most singel-frequent city, with it's 343.000 lonely people).

Big Hug! /Helena & the Bun-Crew

GALENSKAP?

När man blir kär blir man galen. Därav uttrycket kär och galen förmodar jag.

En eftermiddag för några år sedan. Sitter i min mörkblå Volvo 740 kombi. Bella sitter bredvid. Befinner oss på motorvägen strax efter Norrköping och värdshuset Stenkullen. Är på väg mot Stockholm. Telefonen ringer. Jag svarar. Det är Andreas.

- Hej... (märklig, dröjande ton)

- Ja hej?

- Vad gör du?

- Vad jag gör? (irriterat) jag och Bella sitter i bilen på väg upp. Det vet du ju? Vad vill du? Jag kan inte småprata med dig nu, jag kör.

- Okej, få prata med faster Bella då?

- Va?

- Hörde du inte var jag sa?

- Näe, vad sa du?

- Jag sa, få prata med faster Bella då...(knappt märkbart fniss)

- Faster Bella? FASTER BELLA?! Skojjar du eller?

- Näe, vaddå?

- Meh sluta! Vaddå faster?! ÄR IDA PÅ SMÄLLEN?!

- Jaaa... (tonen avslöjar att han ler när han säger det)

- Vaddå?! Du skämtar! SKA NI HA BARN?? 

Oh herregud. 

Tittar på Bella. Hennes ögon är på vippen att poppa. Hennes hand rör sig mot telefonen.

- FÅ HIT LUREN FÖR FAN! Hallå? HALLÅ?! Va fan säger du?! Äre sant?! SVARA! Ä hon på smällen??! 

- Hehe, jaa.. (nu mer nervöst)

- Va fan Andreas! ÄRU HELT DUM I HUVUDET?! Sluta garva för fan! Skärp dig! Äre sant?!

- Ja...

- Ni är inte kloka. SÅ DJÄVLA NAIV! Ni har träffats en månad! EN DJÄVLA MÅNAD! Ni känner inte ens varandra! 

- Lugna dig..

- Jag lugnar mig inte! Det är för fan ett barn du pratar om, ingen djävla leksak du kommer kunna lämna tillbaka! 

- Lugna dig! Vi är jätteglada. Vi kommer alltid vara ihop. Och är vi inte det kommer vi alltid vara kompisar.

- DU ÄR FAN INTE KLOK!

Mamma och pappa fattade ingenting. Inte Idas föräldrar heller. Chocken lade sig dock snart. 

Den byttes ut mot förväntan eftersom det närmsta det gick att komma ett barn inom dessa två barnlösa släkter (inklusive den italienska delen) var de blivande föräldrarna själva. 

En dag i januari gick Andreas och Ida till SÖS. Dagen efter ringde de och ville ha skjuts hem. Jag och Bella satte oss i volvon. Plötsligt var det tre i baksätet. 

Den som i nio månader kallats för Micke var Frances.

IBLAND KAN VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFA DRÖMMEN

Som för Kate och Johnny 1994.

NÄR JAG SER DENNA KVINNA VILL JAG VARA MAN

Jag skäms när jag säger det, eftersom jag alltid tyckt att bloggar varit meningslösa, men att blogga är det skojigaste jag gör. Det är så roligt jag måste skratta.

Samtidigt har det ibland varit stressande. Stressigt för att jag inte har haft tid. Det har stört mig. Att jag inte haft tid och att jag blir stressad av att inte ha det. Men vem vill följa en blogg som står still?

Att jag är perfektionist och långrandig förvärrar. För en vecka sedan började jag skriva ett inlägg om barn och hår. Det är nu en kilometer men fortfarande inte klart.

Tills det blir klart, kommer här ett in between-inlägg:

Jag försöker jobba bort min ängslighet. Ängslighet är något jag känner mycket starkt emot. Att man är rädd och orolig för vad andra ska tycka. Men det är svårt att stå emot och inte bli påverkad av vad som anses rätt och fel. Som tex att gå omkring med håriga ben.

1994 bodde Bella i Australien. När hon kom hem spelade hon en låt som hade varit populär downunder. Hon hade inte fattat att Rednex var en svensk grupp och att ingen svensk med värdighet skulle våga erkänna att "Cotton eye joe" var en jädrans bra dänga. Jag gav henne skit för det.

Det var taskigt och ängsligt gjort av mig som egentligen också tyckte den var rätt festlig.

(Tänk att detta också blev ett långt inlägg. Måste gå i kognitiv terapi för långdragenhet)

Tillbaka till inlägget. Jag hade gamla knas-musik-kanalen VH1 som sällskap härom kvällen. En 22-åring dök upp och förförde mig. Hon sjöng om olycklig kärlek. Han har gått vidare. Inte hon.



Framträdandet består av en röst och ett enkelt piano-klink i bakgrunden. Spelade den för Mathias tre gånger. Han kände ingenting. Tänk att man kan känna så olika. Jag känner så mycket när jag lyssnar på den. Högt högt högt.

(Du måste alltså lyssna jättehögt annars ger den bara en ljummen effekt. Lurar funkar också).



(Lägger upp texten ifall du, som jag, vill sjunga med)
I heard that you're settled down,

That you found a girl and you're married now,

I heard that your dreams came true,

Guess she gave you things I didn't give to you,

Old friend, why are you so shy?

Ain't like you to hold back or hide from the light,

I hate to turn up out of the blue uninvited,

But I couldn't stay away, I couldn't fight it,

I had hoped you'd see my face,

And that you'd be reminded that for me it isn't over,

Never mind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you, too,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead, yeah,

You know how the time flies,

Only yesterday was the time of our lives,

We were born and raised in a summer haze,

Bound by the surprise of our glory days,

I hate to turn up out of the blue uninvited,

But I couldn't stay away, I couldn't fight it,

I had hoped you'd see my face,

And that you'd be reminded that for me it isn't over,

Never mind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you, too,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Nothing compares,

No worries or cares,

Regrets and mistakes, they're memories made,

Who would have known how bittersweet this would taste?

Nevermind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Nevermind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you, too,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead.