Under söndagen upplevde jag en oerhörd stress. Klippte bokstäver framför nyhetsmorgon. Tiden försvann.
Klockan var med ens över två. Jag Fralle och Ida fick ta en taxi till Dieselverkstaden. För att bokstäverna skulle hinna upp innan spelningen.
Taxiresan var angenäm. En 65-årig chaufför. Jag ställde frågor. Fick reda på en del.
Hon hade två extraknäck. Taxi Stockholm och Limousinservice. I den senare satt oftast högre politiker, rika turister, affärsmän och kända personer. Dyraste Mercan extra allt.
Vissa ville ha heldags-guidningar. Det var roligast. Att åka runt och prata om Stockholm.
En eftermiddag hade hon en (för henne okänd) känd sångare i baksätet. Först när hennes söner under kvällsmaten fick höra namnet Morrissey förstod hon storheten.
Hon var utbildad pressfotograf med erfarenhet från alla stora nyhetstidningar och år i mörkerrum.
Med tiden hade hennes kontakter och uppdragsgivare pension-erat sig eller kolat vippen. Därmed hade jobben börjat gå henne förbi.
Det var en spännande ung tant.
Konserten var utsåld. Vilket var bra med tanke på att alla pengar gick till Världens Barn.
Bokstäverna gjorde susen (jämför bilderna ovan och under).
Den nya plywood-mustaschen Mathias gjort dagen innan hissades ner i mitten av första låten. Den gamla var i frigolit, smulig av ålder och turnerande.
Från hålen till gångjärnet jag skruvade fast på mustaschen för att kunna fälla ihop den på mitten var svaret.
(Förfarandet är ett slående exempel på Mathias och min pappa som varandras motsatser).
Konserten gick bra. Förutom en mindre ljud-fadäs.
Bröderna Lindgren soundcheckade vid 11. Det lät behagligt. Johanna och Kökskvartetten spelade akustiskt efter det.
När det var dags för Bröderna Lindgren att äntra scenen hade inte mixerkillen rattat tillbaka inställingarna ordentligt.
Ljudet var för högt mot publiken. Samtidigt var det för lågt på själva scen.
Att Ebbot inte hörde musiken och därför kom i otakt med sången berodde dock på tjockt hår med moppe-hjälm ovanpå.
Jag såg föräldrar som höll för öronen på barnen. Jag led. Gick och sade till. Det blev bättre. Men inte tillräckligt för att jag skulle sluta vara stressad över det.
Barn kan se samma film om och om igen. Utan att tröttna. Lyssna på samma låt gång på gång och gå på samma konsert. Barn är en tacksam publik.
Dock är det föräldrarna som betalar. Vuxna ledsnar fortare av upprepning. Nytt konsertmanus måste härmed funderas ut.
Frances var inte lika kritisk till ljudet som jag. Hon var mycket nöjd med konserten.
För lång slutartid och skakig hand gav av misstag en ljusslöja på denna fina sista bild.
