HEJDÅ HARRYSSON & MOBBARTENDENSER

(Telefonsignal)

- Helena.

- Hej det är mamma, nu är jag hemma, ska jag läsa inlägget du ville att jag skulle godkänna?

- Ja gör det.

- Har du mailat det?

- Ja.

- Ska vi lägga på eller ska jag läsa medan du är kvar?

- Jag kan vara kvar i luren...

- Okej...

(Ett par minuter senare)

- ...nu har jag har läst.
- Jaha?
- Jag gillar det inte.

- Inte?

- Nej.

- Varför?

- Det känns som du får mig att framstå som korkad.

- Tycker du?

- Ja.

- Det var inte bra. Du tyckte inte ens det var lite kul?

- Nej det tycker jag inte.

- Du är inte korkad och jag tror inte någon tror det.
- Kanske inte.
- Jag tycker du är rolig. Kan du inte bara bjuda på dig själv? 

- Jag tycker jag bjuder på mig själv väldigt ofta.

- Jo det gör du, men på bloggen verkar du ha svårt för det..

- Jag tycker inte jag har något problem med att driva med mig själv. Varken hemma eller med vänner och bekanta. Men jag har vidare lust att du gör det med mig på din blogg.
- Okej...
- Ditt sätt att återge samtal får det att framstå som om jag inte fattar någonting. 

- Okej. Jag får väl respektera det. Bella tyckte att hon framstod som fördummad i ett inlägg. Ida med, så du är inte helt ute och cyklar. Dessutom kanske jag inte kan kräva att alla ska vara lika integritetslösa som jag.

- Nej.

- Ändå tråkigt. Speciellt som det planerade inlägget råkade bli så långt.
- Jamen, gör som du vill, lägg upp det då.
- Nej inte efter det här samtalet. Nu är det inte roligt. Även om det hade varit kul om vi blivit som ett radarpar, två muppar. Eller att du varit min sidekick, som Allram och Tjet. Men skitsamma. Det hade antagligen mest varit jag som tyckt det hade varit kul.
- Antagligen.
- Andreas och Bella kommer dra en lättnadens suck när de inser att min Peter Harrysson-tid är över.
- ...
- Nu måste jag gå och sörja en minut och skriva ett inlägg om detta. Hejdå.

- Hejdå.

(Lägger upp inlägget ändå, fast mindre läsbart)

LEDIG LILLEBROR DEL 2 - EN HÅRRESANDE START

I denna utseendefixerade värld ska man inte säga det jag skriver i nästa mening:

De flesta bebisar är inte så söta när de är föds. De är ofta ganska fula (här nedan ser du en typisk nyfödd kanin).

Jag håller med min kollega Sandra. Hon brukar säga att nyfödda, oavsett kön, påminner om tandlösa, skalliga, rödmosiga gubbar med fylleblick. 

En nybliven mamma verkar som tur är ha ett latent filter som aktiveras i anslutning till nedkomst.

Filtret gör att de inte ser verkligheten som de flesta andra, kanske framför allt vi barnlösa, gör.

Alla nyfödda blir som tur är mer barnlika när de efter en månad eller två fått normal ansiktsfärg, blivit av med det fnöskiga skinnhöljet, lagt på sig lite hull och slutat rulla med ögonen.

De gullar till sig. Så att även andra, utöver den biologiska mamman & pappan, ska vilja gulla med dem när föräldrarna måste ge sig ut ur grottan efter föda eller gå på fest.

Det första av Andreas som såg världens ljus var hans svarta hårman. Väl ute såg man att näsan legat för trångt mot kakväggen och därav blivit in och upptryckt.

Han var speciell. Ryktet spred sig. De hade inte sett ett barn födas med så lång kalufs. Sköterskor kom från andra avdelningar för att titta på trollbarnet.

Mamma säger att hon aldrig upplevde att Andreas inte skulle varit söt. Hon kom inte ens i närheten av "hoppsan, mitt barn är visst lite ful, men jag älskar honom ändå" tanken.

Jag har svårt att tro henne när vi idag tittar på de första bilderna av Andreas tillsammans. När jag påpekar "men ser du verkligen inte? att han var lite ful?" blir hon arg.

Hon tycker jag är elak och ytlig. Förstår inte hur jag kan påstå något så dumt. Mamma-filtret verkar alltså inte försvinna med åren.

Andreas blev dock snart mindre trollig.

Näsan åkte fram, håret ljusnade upp, lade sig nedåt och huvudet rundade till sig.

Den italienska modern, som efter två döttrar äntligen fått sitt efterlängtade gossebarn, kunde inget annat konstatera än att just denna pojk var det finaste hon sett.

NATURLIGT HÖG

Vid djupa förälskelser uppstår kemiska förändringar i människans hjärna. Forskarna påstår att mönstret är närmast identiskt hos alla förälskade par. 

Signalsubstansen dopamin som påverkar motivation och lust, ökar i både mängd och aktivitet.

Förälskade tänker och agerar som följd mindre rationellt. 

Symptomatiskt för förälskelsstadiet är också att man klarar sig på mindre mat och sömn. Paradoxalt nog känner man sig ofta mer upprymd och skärpt än normalt.

Sammantaget resulterar detta i en temporär personlighets-störning hos förälskade. Gränser och spärrar flyttas fram.

Tänker gör man först efteråt.

Efter ca 18 månader lugnar sig dopaminet. Snart är substansen tillbaka till sitt gamla vanliga jag. Så även du. Det är nu man upplever att "vardagen" träder in.

Många inser då att den de har framför sig inte är samma person de tidigare så gärna tappade omdömet för.

Själv framstår du förmodligen inte heller lika spännande och oförutsägbar som du utan ansträngning var i början. Inte heller visar du dig vara positiv och pilsk dygnet runt.

Först när dopamin-förälskelsen är över, är du tillräckligt nykter för att avgöra om personen framför är någon du vill ha en nära relation med livet ut. Eller inte.

Bakom det förrädiska dopaminet ligger i sin tur evolutionen.

Uppsåtligen försöker den göra dig mer åtråvärd än vad du egentligen är. Med avsikten att få den andra parten att vilja ligga med dig i reproduceringssyfte. 

Och det innan du ska hinna inse att det kanske inte var en så genomtänkt idé.

När Andreas och Ida efter mindre än en månad oplanerat blev på tjocken såg de inga problem, bara lösningar. Tätt intill, fram genom en tjock kärleksdimma. For ever and ever oskiljaktiga.

Men som för de flesta andra ebbade förälskelsen så småningom ut och den vardagliga verkligheten smög in genom dörren.

Förhållandet dem emellan förändrades. Mängden kärlek försvann dock inte. Den kanaliserades bara mot en annat mål.

Andreas och Idas naiva tro att de var oskiljaktiga for life visade sig alltså på ett sätt inte vara så enfaldig.

(Även om de aldrig kommer flytta ihop i något gult Brommahus som de fantiserade om när de en dag gick i husdrömmar).

Vart jag ville komma - festligt att dopamin finns.

Mitt liv hade inte varit lika skoj. Om Andreas & Ida kunnat hålla sig kvar vid sina sinnes fulla bruk.

---

(STILLBILDER FRÅN "THE INDIAN RUNNER" & "TRUE ROMANCE")

(Fredrik, om du inte sett dessa filmer, se dem. Något att vara avundssjuk på...)

50 ÅR GAMMALT DAMM OCH BARNSMUTS ÄR NU BORTA

Som 36-årig outsider utan barn eller djur kan man förnöjt spendera en hel helg inomhus med tops och tandborste. 

Har putsat in i absurdum. Ska snart visa upp mina Fisher Price offentligt.

BARN I BUR

30-talets depression började med börskraschen på Wall Street, 24:e Oktober 1929 (den s.k Svarta Torsdagen).



Konkurser, arbetslöshet, förfallna lån, icke betalda räntor, matköer, soppkök, hemlöshet. Lågkonjunkturen spred sig snart till Europa.

Myndigheterna rekommenderade folk att försöka hålla god hygien för att förebygga och förhindra spridning av sjukdomar mm.

I 30-talets Frankrike sades utomhusljus och frisk luft vara nödvändigt för barns hälsa och utveckling. I brist på grön-områden förespråkades "fönsterhagar".

Vilket osökt för mig att tänka på denna incident.

DEAR AL, HOW ARE THINGS OVER AT THE BIG APPLE?

(Mail till illustratören Al Murphy)

---

We are thinking of making a spin-off from the Bun-Blogg. An online, no charge, dating service.

The difference from a traditional site would be that on this one you don't sell yourself. You're mother, best friend or cousin will do it for you.

Selling yourself, or things you've made on you're own, is a classic dilemma. That's why I'm your agent.

The idea started with my brother wanting me to write an "AD" about him looking for love, and put it on the blog. Which I did. Soon I had 15 other voluntary victims standing in line.

The name of the dating site would be "Shall we bake buns?" (sounds much less weird in Swedish).

My question is, would you consider illustrating the logo?

I promise I'm not going to be as picky as I was with this blog's logo. I have a quite detailed sketch and this time you won't be portraiting real people, which I think will make it much more straightforward.

We don't know if we're capable of realising this project. Or if we're going to be able to make money out of it. But what we can offer you in return is a share of this future company.

Take you're time and think about it. And don't be afraid to turn me down!

(Before you do so, you should know that Stockholm is called the worlds most singel-frequent city, with it's 343.000 lonely people).

Big Hug! /Helena & the Bun-Crew

LITE GJORT ÄR BÄTTRE ÄN INGET

Kära P&L

Igår begav jag mig ner till Bondegatan 79. Som ni säkert noterat är köksbordet oftast belamrat av lera, pennor, saxar, papper, klistermärken, pärlor etc.

Den oäkta stringhyllan får därför bli Frasses egna köks-pysselhylla.

---

Tvingade Ida att borra. 

Frasse skulle ovillkorligen trycka i pluggen själv.

Den blev helt rak enligt vattenpasset.

Nästa steg: spreja gavlarna vita och måla hyllplanen blå.