VAD TÄNKER MAN MED?

Den arkitektoniska utvecklingen från gamla Riksarkivet till Stockholms två nya arkiv har onekligen gått bakåt. 

Stor del av människas välbefinnande är avhängig av dess omgivning. 100 år senare bygger man (av dumsnålhet?) fula hus man blir deprimerad av.

Det är något gravt fel på samhället och dess beslutsfattare.

ETT MAGISKT HUS

Det har stått om det i tidningarna sedan ett år tillbaka, men det är först nu jag förstått dess storhet.

Åt lunch med Mathias. Tog kaffet på Mosebacke-kiosken. Han var bekymrad. Hans att-göra-lista var lång. Mathias är väldigt bra på att skriva och spela musik. 

Har dock svårare att genomföra de mindre roliga och icke kreativa måstena. De som desvärre ingår i jobbet att hålla ett band (utan manager eller bokare) vid liv.

Drack upp kaffet och gick till Woo. Strukturerade upp det illa åtgångna A4 pappret med knappt läsbara anteckningar.

Delade upp listan i tre kategorier. Allmänt. Nya skivan. Spelningar. Hade jag inte läst om ett nytt kulturhus för barn? Googlade. 

- Hej. Helena heter jag.

- Hej.

- Jo, det är så att jag ringer angående ett band som heter Bröderna Lindgren.

- Okej? (intresserad ton).

- Dom spelar musik för barn och vuxna.
- Jaha..
- Jag jobbar med att arrangera spelningar åt dem. Eftersom ni jobbar med barn tänkte jag att det var en idé att ta kontakt med er.

- Okej... (fortfarande intresserad).

- Förlåt. Egentligen jobbar jag inte för dem. Jag är ihop med en av bröderna och försöker hjälpa till när jag har lite tid över. Som nu, på lunchen.

- Jaha jag förstår (litet skratt). Vad spelar de för musik?

- Dom kallar det Vuxen Barnmusik. Dom har hittat på det begreppet själva. De skriver musik och text. Sedan handplockar de olika artister för varje låt. Tex Ebbot från Soundtrack, Nina Ramsby, Patrik Arve från Teddybears, Hajen, Britta Persson, Olle Ljungström mfl.

- Jaha, det låter intressant (uppriktig ton).

- Ja, de är bra. De har gjort två skivor. Den sista kom förra året. Den vann en Grammis för bästa barnmusik. Hur som helst, jag tror ni skulle gilla dem.

- Det låter som du borde ta kontakt med vår producent Tove Asplind. Jag tror säkert hon skulle vilja träffa dem. Hon ansvarar för den typen av evenemang.

- Vad bra, det ska jag göra. Visst har ni inte öppnat ännu?

- Nej, men vi jobbar för fullt. Det är meningen att vi ska ha premiär den första oktober.

- Aha. Jag har sett bilder på internet. Det är ett otroligt hus. Jag kan knappt förstå det.

- Ja. Det är magiskt.

- Ja. Tack då!

- Tack och hej!

---


1886 togs beslutet att Stockholm behövde en ny förvarings-plats för alla sina dokument. Pappershandlingar från riksdag, myndigheter, departement osv.

Under fyra år byggdes det 5.000 kvm stora Riksarkivet. Sedan verksamheten lämnade huset 1995, har det i princip stått tomt, men intakt. 

Från och med 1 oktober i år förvandlas huset på Riddarholmen i Gamala Stan, till ett palats för barn.

Arkivet byggdes med en stomme av gjutjärn för att öka brandsäkerheten. Alla våningsplan vilar på balkar av valsat järn. Balkarna bärs upp av smala gjutjärnskolonner. Dörrarna är av ångpanneplåt (vet ej vad det är men det låter brandsäkert).

Pga brandrisken vågade man inte dra in elektricitet i huset. Därför har byggnaden många stora och vackra fönster av järn. Dessvärre försämrade snabbt de förbipasserande ångloken ljusinsläppet med sitt sot.

Tragikomiskt nog har senare studier visat att järnet vid en brand skulle bli så pass varmt att det skulle ge vika och byggnaden därmed rasa ihop. 

NY EPIDEMI?

Ida berättade för ett tag sedan att personalen på Frances förskola skrivit ett brev. Brevet har, vad jag förstod det, gått ut till alla dagisbarnens föräldrar.

Jag har inte läst det, men min tolkning av vad Ida berättade är följande:

Förskolepersonalen är trött på att barnen generellt inte riktigt verkar ha förstått, eller har fått lära sig, grundläggande hyfs.

Bilden har inget med texten ovan att göra. Det är bara Frasse som njuter av solen och koj-utsikten efter en tallrik stekt aborre.

(Vad stod egentligen i brevet? Måste läsa. Återkommer).

MYSTISK MAN

En gruvarbetare vid namn Ondrej bestämmer sig 1914 att flytta från Tjeckoslovakien (nuvarande Slovakien) till USA.

Sju år senare, 1921, kommer hans fru Julia och deras son Pavol efter. De bosätter sig i staden Pittsburgh i delstaten Pennsylvania. (Vita pricken i lila rutan)



Julia och Ondrej får snart ytterligare två söner, Ján och Andrew, på bilden nedan.

Så var de alltså tre bröder. Från vänster, Pavol 18, Andrew 12 och Ján 15 år.

Julia teckande ofta. Mest Änglar och katter. En av Julias katt-teckningar ser du här.

1936, när Andrew var 8 år drabbas han av Scharlak-ansfeber. I sviterna av febern får han ännu en sjukdom, Danssjukan. Danssjukan innebar ofrivilliga grimaser och rörelser.

Han blev liggandes på sjukhus en längre period och fördrev tiden med att lyssna på radio och teckna. Sjukhusvistelsen gjorde honom hypokondrisk för resten av livet.

1946 kommer Andrew in på en tre-årig konstutbildning på Carnegie Institute of Technology.

Se vilken modern look. Kunde lika gärna varit en nutida Adamsky-reppad mode alt stillebenfotograf. 

Här Andrew i skolan med tre av sina kurskamrater.

På universitetet var Andrew med i en grupp för modern dans. Han funderade ett kort tag på att bli professionell steppare.

I skolan både tecknade och målande han. Denna oljemålning vid namn "I like dance" är från 1947.



Här en tidig teckning.

Några till.

Andrew och ett par kompisar hyr övervåningen på en lada i närheten av universitetet. De gör om den till ateljé.



Sommarlovet 1948 får Andrew jobb som dekor-tecknare på anrika varuhuset Joseph Horne's Department Store i Pittsburgh.

Detta är början på hans karriär som illustratör.

1948 bestämmer sig Andrew och en av hans klasskamrater att flytta till New York.

Han får jobb som reklamtecknare. Blir snabbt omtalad och får tidigt prestigefyllda illustrationsuppdrag av bla Vouge och Harpers Bazaar.

Det sägs att det var i samband med illustrationen nedan som Andrews efternamn blev Warhol.

Ett tryckfel gjorde att a:et föll bort från Warhola, varefter Andrew, nu med smeknamnet Andy, valde att låta det förbli så.

(Det är något knas med denna illustration, men jag gillar färgsättningen så mycket så den får vara med ändå).

Min favorit-bild:



Julia saknar sin son. 1952 flyttar även hon till New York (pappan dog 1942).

Andy tar ofta hjälp av Julia i jobbet. Hon handtextar till hans bilder. Inklusive hans signatur.

 

1957 illustrerar Julia en egen bok.

Samma år illustrerar Andy en utgåva av den traditionella sagan "Den lilla röda hönan".

1962 slutar Andrew att illustrera.

Han vill inte längre jobba kommersiellt. Han vill bli konstnär. Samma år får han sitt genombrott.

Här svalnar mitt intresse för Andy's verk.

Hans illustrationer tycker jag mycket om. Jag tycker om hans manér. Det är sammanhållet och omisskännligt och eget och skickligt.

Mellan 1970 och 1987 fotograferade han sina vänner med en polaroidkamera.

 

1987 dör Andrew Warhola vid en rutinmässig gallblåse-operation.

Han blev 58 år.