måndag 28 februari 2011

IBLAND KÄNNER MAN INTE FÖR ATT GÅ PÅ KALAS

Jesus. Jag ligger efter en hel vecka på bloggen. Som tur är har det inte hänt så väldigt mycket sista dagarna.

Förra söndagen fikade vi mitt i Sofo. Vi smälter in där. När vi skulle hem och jobba påminner Andreas Ida att Frances ska på Ossians kalas om 10 minuter.
Ida är inte på socialiserings-humör. Som en vuxen skärper hon sig och går dit. Frances vill alltid gå på kalas. 

Det är jobbigt när man har bråttom och barnet vägrar klä på sig.



Det är jobbigt när man måste gå på kalas fast man är trött och osocial. Det är också skoj när man kommer hem från kalaset, och det visar sig att man haft det jättetrevligt. (Som när Ida kom hem från Ossians kalas).



Jag har nycklar och går själv till Bondegatan och jobbar. Det var skoj. Hade TV:n på i bakgrunden. Det var skidor. Mycket trivsamt.


Spackla, slipa, måla. Spacka, slipa, måla.



Provade att lägga dit madrassen. Den passar perfekt. Eftersom vi satt fast en kantlist på tre centimeter kan den inte åka omkring.


På avstånd ser rummet ut som innan.  



söndag 27 februari 2011

FINJUSTERING IN PERFECTUM

Vi har kommit till den fas i bygget då det iriiterande nog knappt syns att man jobbar. Spackla igen alla synliga springor mellan mdf-skivor och reglar / lister. Spackla över där man sågat i mdf:en så det blir släta kanter och ytor. Flera gånger om. 
Tidskrävande jobb som inte till sin rätta när man fotar.



Pappas ord har förföljt mig sedan jag var liten. "Gör man något gör man det ordentligt". Det finns inga genvägar. Det tar tid, men blir bra. (Ibland för lång tid och onödigt ordentligt vilket är korkat).


På kvällen jobbade Ida med Steffi. De gör en tävling ihop. Jonna (tror hon hette det) kom för att testa en iPad grej på Fralle. Ett spel tror jag det var. 
Statliga skolor i N.Y fick iPads för en måndad sedan. En tidsfråga (och pengafråga) innan resten av världen följer efter och läsplattan blir standard som skolverktyg. Det kokar av stressade människor och företag som vill tjäna pengar på program och spel för iPad.

fredag 25 februari 2011

DET HADE JAG INGEN ANING OM

Mamma försöker lära sig hantera sin MacBook och kameran hon fick 2006. Sedan en vecka tillbaka skickar hon ett mail om dagen till mig, B & A. Två meningar och ett foto. Som hon laddat in helt, helt själv. Hon tar roliga bilder. Med blixt på TV:n. Hon är bra på att prata svenska. Inte lika bra på att stava. Hon tycker det är pinsamt. Jag tycker det är gulligt.

(Ämnesraden är alltid densamma: "Dagens bild från mamma").

---


IDAG:
"hej,för dom som inte vet har Sverige vunnit en guld medalj och en brons. Där fick dom där norrmennena"

onsdag 23 februari 2011

NÄR JAG ÄNDÅ HÅLLER PÅ


Hittade denna igår när jag letade foton till förra inlägget. En kväll utanför Model 70 för länge sedan. Visade Sandra och Lisa. Ingen av dem sa något. Det var märkligt.


Tills jag såg i deras ögon att de båda två, för en sekund ångrade sig, när de i sin tur såg dessa ögon titta på dem.





To late... 





PETER. BLI INTE MALLIG NU

Apropå Peter. 2003 trodde ÅL att jag var kär i honom. Det var irriterande. Men inte mer. Visste var jag stod i frågan. Mathias också.



Eva Lundgren träffar Peter första gången på Model 70. Ett par månader senare kommer Peter upp på tal. (I och med en klubb eller liknande han ordnade). 


Eva: "Va...är han en sån? Jag trodde han var en ensam stackare, typ en arbetslös som kommer hit och hänger i brist på annat att göra".


OH NO.

(Peter, Mathias och Mattias på Model 70).



1998 jobbade Kajsa på Kungsgatans Dieselbutik. Vissa personer spelade skivor bakom kassan. Jag brukade hälsa på. Hon gav mig kaffe.


En lördag händer något. En krullhårig befinner sig bakom skivspelarna. Jag känner mig obekväm. Inte för att han tittade på mig. (Han tittade inte på mig). Utan för det var uppenbart att jag tyckte han var söt. Alla tyckte det. Oavsett kön. Det var inget man styrde över. Söt per definition. Givetvis visste han om det. Det räckte med att titta i spegeln.






Hans närvaro generade mig. Jag låtsades oberörd, som om han såg ut som vem som helst. Liknande det som händer när man träffar en känd person. Man försöker bete sig som om det vore vem som helst medan det man tänker på är om man lyckas eller ej.




De personer med extraordinärt yttre, kan framkalla detta. Googlar man hittar man definitionen, AYF. (Avvikande agerande av yttre förhållande). 
Enligt Wikipedia: "Lättare funktionshinder karaktäriserat av ofrivillig nedsättning av intelligens pga motsatt individs yttre. Symtom: irrationellt beteende, samt i vissa extremer, tillfälliga personlighets-störningar”. 
(Ja Jane, nu skojar jag, finns inget som heter AYF).




Liknande hände när Andreas träffade Ida. Vanligtvis är han snäll och väluppfostrad. Nu blev han dryg och nonchalant. Tror det bidrog till att de blev ihop. (Tragsikt i så fall. Obs, endast min egen analys, stämmer förmodligen inte).





(Anynom: "Det var jobbigt. Vi andra fick liksom som alltid stå som i skuggan av Peter"). 



(E&D, säg till om ni vill ha denna högupplöst? Lisa står egentligen i mitten, men jag tog bort henne)




(Mamma, innan du ringer: Detta är 16 år sedan. Har varit ihop med Mathias i elva. Inte gång har han varit svartsjuk. Har aldrig haft någon anledning).

PREMIÄR!

Igår kunde jag inte jobba efter jobbet. Var på Ottos kalas. Det var riktigt skoj. Fick ett sms på kvällen. Från Ida, med en bifogad bild. "God natt säger Fralle från nya cribben!"

Första gången hon sov i kojan. (Klockan två på natten bytte hon säng).

tisdag 22 februari 2011

YTAN BEDRAR

KÄRA FINANSIÄRER...

Jag förstår om ni nu känner en viss osäkerhet kring fortskridanadet av Frances lekrum. Ha tillförsikt. Även om det kan verka så på ytan, råder det inte stiltje i projektet. Har spenderat många kronor på att köpa material i butiken Material. När jag ändå kom in på pengar. Jag postade omgång nummer två av kvitton till er igår. (Budgetmässigt ligger vi bra till. Närmare bestämt 7.300 kronor kvar. Inget självändamål att göra slut på dem).

Jag gav Frances min kamera och bad henne ta en bild när jag kom i söndags. Det var första gången hon tog en bild med en riktig kamera. Hon blev förvånad och exalterad att hon kunde. Hon ville inte släppa kameran. 


Hon ville ta en bild på badrummet. Med en digitalkamera kan man radera dåliga bilder.



Nu ska hon fota sängen.


Det vanliga förloppet när jag kommer till Bondegatan efter jobbet: Ida och Frances sitter i köket. Frances ritar, Ida sms:ar eller läser på datorn. Jag sätter mig vid Drapers köksbord. Ida frågar om jag vill ha något att dricka. Jag är hungrig svarar jag. 


Ida lagar mat. Jag går och jobbar. Fralle följer med. Maten är klar! ropar Ida från köket. Vi äter ihop (Fralle äter tidigare). Sedan jobbar vi alla tre, tills Fralle ska sova. Någon av oss lägger Fralle. Den andra städar upp i köket och/eller Facebookar/bloggar. Om vi orkar, sätter vi bygg-hörlurar på Frasses öron, och fortsätter jobba. 

Frances härmar mig i allt jag gör.




Hon jobbar hårt och tar i väldigt mycket, fast det aldrig blir några hål med plastborren.


Det blir mycket spån och flisor och dammpartiklar överallt hela tiden. Därför är det viktigt att städa efter varje byggpass.


Maten är klar ropar Ida. Han är bra på att laga mat (inte lika bra som Bella, men bra).



Nu sover Frances. Klockan är 22.45. Stegen blev inte bra. Den ser bra ut på bild. Bilden ljuger. I verkligheten är den ranglig som in i helvete. En kvälls bygge till spillo. 



DET ÄR INTE PHOTOSHOP - DET ÄR EN PERUK

Jane kommenterade förra inlägget: 
"Jag vet aldrig var jag har dig. Är det ditt hår på bilden (med sparkdräkten) eller ska man förstå att det är fixat i Photoshop?"

Det känns olustigt att folk inte vet var de har mig. Jag tycker jag borde vara lättplacerad eftersom mitt motto är "Var ärlig, ljug inte". Skoja gör jag. Det är dock skillnad. Jag avslöjar alltid skojet. (Annars blir det ett ljug).

Så: Det är varken mitt hår eller Photoshop. Det är mammas peruk.


Det var vanligt med peruker på 70-talet. Inget konstigt. Läs texten på reklamen ovan. (Klicka på bilden så blir den större).


Vi hade kul med mammas peruker. Vi sjöng "Flickan i Havanna" och klädde ut Andreas till prostituerad. (Sailorn vill vara anonym).


måndag 21 februari 2011

WITH LICENCE TO KILL


Peter kom förbi Woo förra veckan. Han frågade om jag var mallig för porträttet Dennis gjort. Jag svarade (generat) "Joo det är jag...men den där sängkammarblicken är påhittad".
Chefen och Peter nickade instämmande. De kände inte heller igen den.

Jag visade Ida. Jag sa att jag tyckte jag såg läskig ut. Ida svarade "Du är läskig". 

Innan jag lägger mig fastnar jag vid porträttet av mamma. Det känns lustigt bekant.






Dennis har startat en blogg där han lägger upp ett porträtt om dagen. Jag är nummer två. Kolla in HÄR.



BRA IDÈ. ÖNSKAR DET VAR MIN.

Efter Ida och Camillas påtryckningar i fredags, om att jag måste uppdatera bloggen oftare för att inte läsarna ska tappa lusten, kommer här ett lunch-inlägg som inte krävde mer än 10 minuter.

Förra veckan tipsade både CW och SL mig projektet BACK TO THE FUTURE. Jag hade inte hört talas om fotografen Irina Werning. Önskar jag kommit på denna idé. Ska härma henne och göra en egen Back to the future. När jag har tid. Kanske använder jag nedanstående bild på mig och Bella som förlaga.

(Mamma, jag måste verkligen, verkligen gillat att krypa omkring i just den sparkdräkten).


Fotografen Irina Wernings projekt BACK TO THE FUTURE. Bilderna är INTE photoshoppade. Helt ny-uppbyggda efter förlagan.




lördag 19 februari 2011

ÄR DET MIG ELLER DIG DET ÄR FEL PÅ?

Rolf.

Jag blev jätteglad i går kväll när du ringde upp mig efter det långa mail jag skickat till dig. Efter att vi avslutade vårt nästan en timme långa samtal, förbyttes dock glädjen till nedstämdhet.

En olustig känsla i kroppen infann sig…
Jag var inte alls förberedd på att bli misstänkliggjord och förhörd på det sätt jag upplevde att jag blev.
Efter min presentation av mig och min vän författaren Thomas Lindblad trodde jag, uppenbarligen i min enfald, att du skulle ringa upp mig, med samma glädje och nyfikenhet på mig och Thomas, som jag på er och era ofattbara 400.000 leksaker i original-kartonger från 50-80-talet.


Istället för att bli misstrodd för någon som vill sko sig på er välgörenhets-verksamhet, trodde jag naivt nog att jag skulle bli bemött ungefär så här:


"Hej Helena, vad kul att du hittat oss! Och vilken fin butik du verkar ha haft! Det låter jättespännande att träffa dig och den välrenommerade plast-experten Thomas Lindblad. Vi vill gärna ta del av era synpunkter och er kunskap, som du säger tror skulle kunna hjälpa oss att få mycket mer pengar för våra produkter och därmed också mer pengar för oss att ge till välgörande ändamål. Kom gärna och hälsa på så fort ni har tid, så tar vi en kaffe ihop!"


Misstänksamhet är en av de egenskaper hos människan som gör världen till en sämre plats att leva på. Rädsla en annan. 
Min mamma är från Italien. Där har misstänksamheten, de senaste årtiondena, ökat fortare än den har i Sverige. Av många orsaker. Abetslöshet, ökade samhällsklyftor, korrupta politiker och deras omdömeslösa utnyttjande av systemet.


I somras blev en kvinna misshandlad på öppen gata i Neapel. Hon blev lämnad liggandes i nästan en timme innan någon gick fram.
De förbipasserande trodde hon var en tjuv. Trodde att hon spelade avsvimmad för att själv kunna råna eller ta plånboken från den som försökte hjälpa. Hon var romsk. Romer, som du säkert vet, har inte samma värde som de flesta andra etniciteter, varken i Sverige eller i Italien. När den första hjälpande handen lades på hennes kropp var det för sent. Döden kom av inre blödningar som hade kunnat stoppas om folk inte varit så misstänksamma.


Din misstänksamhet mot mig igår, gjorde att mitt skratt fastnade i halsen. Jag tappade lusten att ha någonting med era leksaker att göra.



1 % av 400.000 leksaker är 4.000 leksaker. Mellan-skillnaden att sälja dessa för ett snittpris på 250 kronor styck, istället för 10 kronor är närmare en miljon. En miljon kronor extra till välgörenhet.

Jag önskar er uppriktigt lycka till.

Med Vänliga Hälsningar Helena Viale