VIKTEN AV LOPPIS

(9:e dec. På väg till landet. E4:an efter Södertälje. Jag och Frances i baksätet på hyrbilen. Andreas kör)

- Fy fan vad det är tråkigt med mörker så tidigt...

- Tycker du? Jag tycker det är mysigt...

- Inte jag. 

- Nej jag förstår det.
- Vad?



- Att du inte tycker det. Ni har ju ingen julstämning hemma. Du måste ha adventsljusstakar, en julstjärna i fönstret, en hyacint så det luktar jul när man öppnar dörren, clementiner, kanske en liten gran och tända ljus och glögg och pepparkakor varje kväll. Då blir det mysigt med mörker.

- Ja, vi har bara ljusstaken jag fått av dig.

- Vi måste köpa pappa!? Jag vill inte ha ojuligt hemma! (Frances med orolig röst)

- Frances...(tar tag i axlarna)...jag har en idé.

- ..varrå? 

- Imorgon, ska jag på loppis.
- ...aa?
- Vet du vad det är?

- ...jag tror inte jag varit där, har jag det?

- Det är inte ett specifikt ställe. Affärer som säljer saker som folk har tröttnat på kallas loppis. Folk städar och rensar hemma och ger bort sådant de inte längre vill ha.
I stället för att slänga det på soptippen. Förstår du?

- ..aaa.

- Loppis är speciellt. Ofta älskar man det eller så hatar man det. Jag älskar det.



- Varförå?
- Det ska jag förklara. För det första. Du kan aldrig veta vad du kommer hitta. Eftersom du inte kan veta vad folk har gett bort, som du i din tur har möjlighet att köpa. Det är ofta saker som inte finns att få tag på i vanliga butiker. Sådant som inte görs längre.

- aha..



- Det ger rundvandringen inne på en loppis en spännings-faktor. Nästan exakt som att gå på skattjakt.

- Jag VILL gå på skattjakt..!

- Lugn, jag är inte klar. För det andra är det mesta väldigt billigt. Man får mycket för lite pengar.
- Okej.
- För det tredje är det miljövänligt att handla begagnade saker istället för att köpa nya. Lyssnar du..?

- aaa..

- Sista bra saken är att i de flesta loppisar, eller second hand butiker som de också kallas, jobbar äldre människor, utan någon ersättning eller lön alls.


(Insåg att jag generaliserade men orkade inte gå in på westerbergaffären)

Gubbar och tanter har det ofta som en pensionärs-hobby. För en god sak och för gemenskapen. Alla pengar som blir över skänker de till fattiga människor.

(Här är i alla fall personal på Kupan som firar att de lyckats skänka en miljon)

- ...såna som inte har mat?

- Ja, till exempel.
- Jag gillar loppis.
- Bra. Jag ska åka på två imorgon efter frukost. Ska du följa med då?

- Jag vill det!

- Okej, det blir kul.
- Men jag har inga pengar?
- Andreas, kan du ge Frances en loppis-budget som hon får spendera på julpynt till er lägenhet?

- Ja.

- 200?

- Ja.

- Frasse, pappa ska ge dig 200 kronor. Förstår du hur mycket pengar det är?

- ..jaa...jättemycket...

---

Lördag morgon. Jag och Frasse tar hyrbilen mot Mjölby.

Efter 40 min parkerar vi utanför den kristna second hand loppisen som huserar i ett stort, platt plåthus i industriområdet.

Det första man kommer till innanför garagedörren är det enorma hushålls-prylrummet. Nu omgjort till julrum. Extrainsatta lagerhyllor från golv till tak löper som en provisorisk dubbelvägg tvärs genom rummet.

En oändlighet av (mestadels) ofattbart fula små onödiga julprylar. Frances fattar ingenting. Hon är närmast i chock med sina två hundra i jackfickan. Hon ställer sig och stirrar vid första hyllan. En av tre tomtehyllor.

- Frances, stå kvar här, jag hämtar en vagn.
- aaa..

- Okej. Kolla här. Nu går du systematiskt runt och tittar. Om du ser någonting som du vill köpa lägger du det i den här vagnen. Om det är gjort av glas eller porslin är du extra försiktig, okej?
- Okej.
- Bra. Sen när vi gått igenom alla rum går vi igenom allt i vagnen. Om det är mer saker än vi har pengar till måsta vi lägga tillbaka det vi minst gillar så vi hamnar på rätt belopp. Okej?
- Okej.
- Bra. Ropa på mig om det är något.

Jag går min taktikrunda. Först ett snabbt överskådligt varv för att inte missa några uppenbara "jag kommer få panik om jag ser den i någon annans korg". Sedan omstart. Samma runda. I en lugn nagelfarande takt.

Tillbaka efter snabbrundan. Frances står fortfarande framför samma tomtehylla. Med tom vagn.

- Hallå, hur går det?
- Bra...(tittar fokuserat på tomtarna)
- Du har ju inte lagt nåt i vagnen?
- Jag måste titta ordentligt först.
- Det borde nog gå aningen snabbare. Om du ska stå 10 minuter vid varje hylla kommer de stänga innan vi hunnit köpa något.
- Okej....får jag köpa den här?

(håller upp ett illa medfaret souvenir-troll)

- Är det där verkligen en julsak?
- Varrå? (bekymrade ögonbryn)
- Du skulle ju köpa julpynt för pengarna?
- Men det är ju en tomte. Han stod ju på tomtehyllan!
- Det ser mer ut som en fästing med hår än en tomte.
- Säg inte så! Det är faktiskt ett tomtetroll. Annars skulle han inte ha röd näsa (stryker håret varsamt med pekfingret).

- Men Frances, han har bara ett öga plus att han ser lite skabbig ut och du har bara kollat på en hylla än så länge. Det finns säkert andra tomtetroll med bättre syn?
- Nej, jag ska laga honom (ömt stryk över skinnkroppen).
- Okej knasboll. Lägg honom i vagnen då...
- Får jag köpa den här också? (håller fram ett gran-format glitterdoppat värmeljus)

- Du behöver inte fråga mig. Så länge du håller dig till julsaker får du bestämma alldeles själv. Lägg bara allt du vill köpa i vagnen. När vi är klara går vi igenom sakerna och ser till att du hamnar på max 200 innan vi går till kassan och betalar. Okej?

- Okej.

Dryg timme senare. Vagnen är proppfull.



Sätter oss mittemot varandra vid ett köksfuru-möblemang på möbelavdelningen.



- Vilken skörd vi fått ihop. Nu måste vi rensa, för detta är mer än vad vi har råd med. Då ska vi se...jag kollar snabbt om du tagit fler av samma sak. Som här tex, du kanske inte behöver båda dom här keramikfaten?

- Men jag måste ha båda! (oförstående blick)
- Jag förstår att det här momentet är jobbigt för dig. Hur mycket det än tar emot MÅSTE du välja bort saker i det här skeedet. Försök att tänka rationellt. Behöver du verkligen BÅDA dessa prydnadsfat?
- Men dom är ju olika?
- Jo, men den här tex. Titta noga på den.
- aa?
- Tycker du verkligen, verkligen innerst inne att den här är fin? En garntomte som svimmat i en ris-kräk-hög...?



- Det är inte kräks! Det är gröt ser du väl?!
- Ja ja ja, jag ser det, men jag gillar inte gröt och förresten ska man äta gröt, inte vila sig i den.
- Snälla, måste jag välja?
- Ja.
- Då väljer jag den här då.

- Vill du verkligen ha den?
- Ja.
- Man kan ångra sig på båda också..?
- Nej. Jag vill ha den. Jag tycker dom små tomtestenarna är så jättegulliga.
- Okej. Då är vi uppe i 5 kronor. Nästa omgång får bli....tomte-troll. Här har du plockat tre. Kan du välja en?



- Den här.



- Okej. Men det innebär att du väljer bort skinnbollen bara så du vet?
- Jag vet...han har ingen luva, han är nog inte tomte.
- Okej. Bra.

Halvtimme senare är vi klara (flera saker kom Frances inte ihåg varför hon lagt dit, som tomten nedan).

(Julgrans-glitter-värmeljuset för 2 kronor klarade sig undan bortsorteringen) 

När vagnen var rensad och redo för kassan hamnade Frances på 180 kronor och jag på 40 kronor.

- Bra Frances! Då har vi råd att åka på den andra loppisen också.

- Jag tror inte jag orkar mer loppis, pappa och jag behöver inte mer nu...

- Okej, men du får följa med mig ändå, jag har ju inte handlat lika mycket som du.

- Okej, bara en till?

Lågt blodsocker och få kronor i plånboken gjorde Frances mindre aktiv på Pingstkyrkans loppis.

Men oj vilken julstämning det blev hemma på Klippgatan. Och bäst av allt. Jag tror Frances förstått vikten av loppis.

(Bilder på Klippgatans julstämning kommer snart)

HEM & FRITID 1965 - DATERAD UPPLYSNING

Min tidningssamling blir drygt 40 år senare ofta till konfunderande läsning. 

LEKA AFFÄR PÅ RIKTIGT - NYA WOO SHOPPEN

Om du sedan i höstas råkat spatsera på Nytorgsgatan finns en chans att du sett fem stora skyltfönster med färgglada illu-strationer.

Vi fick lov att hänga dem där som smakprov på vår nya shop.

Affären skulle varit uppe i september men kom upp först förra fredagen.

Det är ofattbart hur dj*vla mycket jobb det ligger bakom en så till synes modest liten webb-shop.

(En av sex anledningar till att det under hösten varit så dåligt med inlägg)

Det enda som är kvar av den gamla shoppen är namnet. Nu har vi till och med en logotyp. Tre pennor föreställandes en kines, en finne och en italienare.

Eller så kan man se pennorna som en symbol för våra 20 eminenta illustratörer.

I shoppen säljer vi sådant som illustratörerna på ett eller annat sätt satt sin prägel på.

Än så länge är utbudet ringa. Dock kommer det växa stadigt. 

Utöver signerade och numrerade printar av super-kvalité och i den exklusiva upplagan av 30 exemplar, kommer man framöver även kunna köpa original-teckningar.

Om du är nyfiken men kommer glömma bort att kolla efter nya produkter kan du anmäla dig till vårt nyhetsbrev.

Om du vill ha nyhetsbrevet, klicka på länken nedan så kommer du till en sida där du bara fyller i namn och emailadress:

http://www.woo.se/newsletter

APROPÅ WAHLGREN / WADLING AFFÄREN

Döm aldrig boken efter omslaget.
Eller människan efter utseendet. 

OBAMA 1980

För den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.

PERNILLA 2011

KAN MAN FÅ LITE MER PARMESAN TACK?

Jag skulle kunna sänka mitt tempo, men gör det inte.

Jag har valt att vara "utbränd". 

Jag har valt att fortsätta göra fel och misstag. 

Och jag gillar det. 

Jag gillar konflikter. Väldigt mycket.

Jag har en åsikt om nästan allt.

Jag kan åsikts-strida i evighet.

Jag vill alltid ha sista ordet.

Man missuppfattar lätt min ton.

När jag pratar normalt, tror människor att jag bråkar.

Många tycker att jag är för tuff.

Jag är inte en lagom person. 

Jag sticker ut. 

Man får inte sticka ut i Sverige.

Fredag kväll på landet. Skavlan på Tv. Maria Corazza Bildt är gäst. I slutet av intervjun försöker hon sammanfatta sin personlighet.

Vad som "italienare" skiljer henne från en "typisk svensk".

När hon yttrade meningarna citerade ovan blev jag konfun-derad...

Ringde Mathias. Han hade tittat på Skavlan. Frågade om det var något han tänkt på under programmets gång.

Att Bildts fru pratade om dig när hon försökte sätta ord på sig själv? Ja sa jag.

Satte mig i soffan och tänkte. 

Om jag utseende-mässigt hade liknat mina släktingar lite mer...

              (Sandro, Franca och Maurizia)

                (Rossolini och Titziana)

             ( Lino och Mariuxia)

            (Morfar Firmino)

              (Mormor Rosa)

                   (Mamma Giuseppina)

             

              (morbror Alfredo)

(Denna sista är ett skämt, är inte släkt med Al Pacino)

Med större näsa, mörkare hår, konstigare förnamn hade jag möjligtvis stött på mer fördomar än mitt nordiska jag (nedan ser du mig i rosa och napp).

Samtidigt, om mitt temperament hade avslöjats redan på det yttre hade min omgivning kanske tänkt att mitt, från medel-svensk-normen, något avvikande sätt var mer acceptabelt.

"Mama mia, lite väl bestämd, högljudd och pratig är hon allt men så är hon ju italienska också höhö".

I Italien har jag alltid blivit sedd som helsvensk. Främmande människor tog ofta på mitt hår.

Morfar upplyste mig som liten om att pasta var en grönsak som växte på träd. Grön pasta berodde på tidig skörd. 

Först när jag var åtta förstod jag att det var ett skämt som varit för roligt för de vuxna att avslöja.

Utan tydligare spår av sydeuropeiskt blod förblir jag en påstridig, högljudd, ofta burdus person som alltid måste tycka något. På en svag förkorkande östgötsk dialekt. 

Hösten 1996 flyttade jag och Bella som 20 och 21-åringar till Stockholm. Mamma hade länge velat att vi skulle ha dubbelt medborgarskap. Vilket vi fick sommaren innan.

Det kändes inte. En dag i Sthlm gick vi förbi Skatte-myndigheten på Folkungagatan. Gick in. Frågade om vi kunde byta till mammas gamla efternamn. Det kunde vi.

Vi kände oss med ens lite speciella.

Några månader senare ringde pappa Skattemyndigheten i ett ärende. Det finns ingen Helena eller Isabelle Karlsson på Kapellgränd 6 konstaterade byråkraten i luren.

Att du kan påstå att jag inte vet var mina egna barn bor. Vilken djävla inkompetens, svarade pappa upprört.

Utöver den aktionen har jag aldrig utnyttjat, romantiserat eller koketterat över mitt italienska arv.

För jag har aldrig känt mig eller tänkt på mig själv som italiensk. 

Förrän denna Skavlan-fredag. Då jag glatt insåg att jag inte lider av en diagnos.

Det är inte mig det är fel på. Det är mitt utseende. Plötsligt fick jag lust att sluta ursäkta mig själv.