EN MED SKYFFEL OCH EN MED KVAST

När jag berättade för lillebror att jag var på tjocken sa han "...a men, om du nu ändå skulle ha barn kunde du väl skaffat det tidigare? Tänk vad kul det hade varit Frasse..."

                              FRANCES 1 ÅR OCH 4 MÅN (2008)

                                      NINO 1 ÅR OCH 3 MÅN (2013)

Jo jo. Det hade säkert varit roligt. Om de varit jämnåriga kusiner. Gått på samma dagis. Haft samma kompisar. Samma födelsedagskalas. Blivit tonåringar ihop.

Nu börjar det bli ganska roligt ändå. Trots de fem år som skiljer dem åt.

Dock får déjà-vu stunder (som den med sopkvasten) mig att undra hur det varit om de haft varandra från början?

DEN SOM SPAR HAN HAR?

Sitter vid köksbordet på Bondegatan med Frasse mittemot. Börjar bli klara med rensningen av Frances dagispyssel (som jag tvingats ta med eftersom hennes låda på förskolan inte gick att stänga). 

- Nu lägger vi på ett kol här, vad säger du om den här då? Slänga va?

(håller upp en lagad smäll-karamell)

- Tyvärr inte slänga.

- Vi skulle ju slänga varannan grej?

- Ja men den går inte. Den har jag fått av Tyra.

- Okej....det här då, den slänger vi i alla fall?

(håller upp 5 cm lång tejpbit från vilken svarta garnbitar hänger ner)

- NEJ!! (panikslagen)

- Men lugn! Ska du ha kvar det här...?
- JA. Absolut inte slänga den!

- Vad är det?

- En peruk.

- Till vad?

- Till mig.

- Är den inte lite för liten?

- Den är inte klar förstår du väl (irriterad)

- Men vi kan inte spara mer, vad ska du ha den till?

- Det är min Michael peruk.

- Jackson?
- Ja.
- Du vet att det finns Michael-peruker att köpa?

- Jag vill inte köpa, jag vill ha min! (darr på underläpp)

- Okej lugn, vi sparar den.
- Den är min bästa grej av allt.
- Bli inte rädd om det står på löpsedlarna att Michael återuppstått efter du uppträtt.

- Vaddå?

- Inget. Nästa grej..

FIGURSÅGNING AV UGGLA

I måndags. Mötte upp Andreas och Frances vid Mathias studio. Där sågen fått sin permanenta plats.

Hade skrivit ut ugglan på ett A4. Frances klippte ut den. Sedan ritade vi av konturerna på mdf-skivan. 

Sågen är väldigt precis och känslig.

Frances ville såga. Okej, men kolla först noga hur jag gör, sa jag. 

Vilket hon gjorde. Sedan sågade vi tillsammans.

Voilá!

 Uggla nu redo för färgläggning.

...OCH 2013 ÅRS GRAMMIS FÖR BÄSTA BARNSKIVA GICK TILL?

Old news. Men ändå. Så här gick det...

(Från SVT's Grammisgala) Lasse Åberg möts av ovationer som prisutdelare i barn-kategorin.

- "oj...vet inte om jag förtjänade den applåden...men i och för sig inte mitt ryggskott heller..."

De nominerade presenteras på scenens storskärm.

Vinstkuvertet bärs fram. 

Lasse sprättar och utropar "...och vinnarna är..."

"...BRÖDERNA LINDGREN!" 

Kamera på Mathias som reser sig mot scenen (ensam eftersom brorsan är sjuk).

En man springer plötsligt upp.

Nä men? Är det Ebbot? tänker Mathias förvånat innan stor lättnad infinner sig över att få dela uppmärksamheten. 

(Mathias hade glömt att han en timme tidigare själv bett Ebbot komma upp på scen om de vann)

Lasse överlämnar statyetten. Mathias utbrister "Känns lite konstigt att ta emot priset av någon som ser ut som en själv".

Själv sitter jag hemma och tänker att allt hänger ihop. Nu har de två Grammisar var Mathias och hans mamma.

Som nästan också har samma frisyr och glasögon som Ebbot.

Sedan följer ett par tack innan Mathias höjer statyetten i den obligatoriska segergesten och det hela är över.

EGOTRIPP

På telefon med Andreas.

- Har du kollat på kalas-inlägget?

- Ja.

- Var det nåt du störde dig på?

- Näe...

- Okej. 

- ...det framgick i och för sig inte hur mycket jag faktiskt jobbade med att sy och fixa tygbladen.

(Andreas sydde fast kantband runt sju stora tygblad som vi klippt ut. Kantbanden använde han sedan som "kanaler" att trä ståltråd genom, för att kunna forma bladen)

- Jag vet. Jag skrev inget om det, för på bilderna förstår man inte hur många timmar det ligger bakom dem. 

- Nä nä...

- Tygbladen var en dålig idé. Insåg jag i efterhand. Att du lade ner så många timmar på dem i relation till det lilla de gjorde för själva djungelkänslan. 

- Ja ja skitsamma...

- ...men Helena, no offence, men din blogg är så djävla tråkig. 

- Ja..
- Nu när du inte skriver om nåt annat än barn.
- Jag vet. Det är tråkigt. Nino har tagit den tiden. Det går jämt ut. Barn eller blogg. Nu har jag bara tid att använda den som det var tänkt som från början. Som redovisning för Pia & Lars. 

- Ja, men den är i alla fall sjukt ointressant. Som nu. Du vill ju bara visa hur duktig du är på att pyssla och fixa fina kalas.

- Ja...så kan man se det. Det är väl inte helt taget ur luften antar jag. Vi hörs imorgon.
- Ja.
- Ska jag ändra i inlägget så det framgår hur mycket du faktiskt hjälpte till?

- Nej nej, gör inte det. Hejdå.

- Hejdå.

VÄLKOMMEN TILL DJUNGELN

Kära P&L

Här följer rapport från förra söndagens djungelkalas.

Lördagen var förberedelsedag. Köpte papper på material. Mest gröna.

Klippte ut blad på fri hand. Först med våg-sax. Sydde ihop dem. Gjorde inget om det blev slarvigt. Det är snårigt i djungeln.

Att sy i papper är roligt, enkelt, billigt, går snabbt och blir fint. Tillverkade blad-girlanger i olika former.

Det är enkelt att foga ihop bladen. Lyft pressarfoten, dra ut lite tråd och sy på nästa blad. 

(Man behöver alltså inte ens fästa tråden genom att sy fram och tillbaka som man måste göra i tyg).

Frances gjorde moln (djungel är slangord för regnskog). 

Klippte droppar som Andreas sydde ihop till långa regnstänk.

Ida gjorde grodtårta och klippte och limmade en stor pappers-djungel-apa.

 DAGEN EFTER VAR DET KALASDAGS... 

Vissa barn hade klätt ut sig till djur. Frances var djungel-isbjörn.

Ida var leopard. Och övervakare av godisleken. 

Lite godis placeras ut på bord. Ett barn går ut ur rummet. Övriga kommer överens om vilken godis som är "Den Rätta". 

Den som gått ut kommer tillbaka och försöker peka ut "rätt godis". Alla godisar fram till den rätta får ätas upp av "gissaren".

Efter tårta vad det "dans-stopp-leken". Alla ville inte dansa.

Vissa ville hellre gulla med barn. 

Andreas initierade viskleken. 

Den gick bra.

Tills någon plötsligt skrek att Andreas fisit. 

Andreas försvann under en barnhög. Men lyckades ta sig loss innan han kvävdes.

Sedan var det fiskedamm. Innan kalasets slut ville jag som vanligt ta ett gruppfoto. Alla ville inte vara med. 

Jag tvingade självklart ingen. Förutom Ida. Som kände sig lätt obekväm med min liggande golv-placering.

Barnen tappade direkt intresset för att vara framför kameran. Tog till djur-tricket. Som ledde till ap-gestikulationer.

Och tigrar.

Och elefanter.

Sedan kom jag inte på något mer djur. 

Efter två timmar var det dags att säga TACK & HEJDÅ.