SÄG HEJ FÖR FAN

Jag älskar Frances, hon är för mig bäst. Jag måste dock säga att hon har problem med att hälsa. På folk. Eller rättare sagt. Jag har problem med att hon inte hälsar.

Hon har alltid varit disträ när det kommer till att säga hej. Ida, Andreas och resten av familjen ställer sig lika frågande till detta fenomen. Vi inbillar oss att vi alla varit måna om att lära henne de fundamentala artighets-fraserna "Tack!", "Hej!", "Hejdå!". 

Av någon outgrundlig anledning har det alltså inte gett något vidare resultat. Det gör mig konfunderad.

Frances själv verkar än så länge inte ha några betänklig-heter kring upprätthållandet av den provocerande attityden. Jag däremot har större problem med den. Ibland upplever jag icke-hejandet på gränsen till generande. Det kan tolkas som om hon aldrig behövt svara vänligt på tilltal. 

Ett inte helt ovanligt scenario:

Jag går runt på mediasöder med Frances i vagnen. Vi möter ett par eller någon som jag känner halvbra. 

De öppnar med att säga "Hej!".

Först till mig. Sedan till Fralle.

Jag svarar "Hej!".

Frances rör inte en min. 

Hon tittar FÖRBI dem.

Jag blir provocerad av beteendet. 

En envägig konversation uppstår. Med de bekanta som publik.

- Frances? Hörde du att de sa "Hej!" till dig?

Frances fortsätter ignorera. Nu även mig.

- Hallå? .....? Då säger man "Hej" tillbaka....?

Fortfarande ingen reaktion.

- Frances, kan du snälla säga hej?

Inget svar. 

- Hör du inte vad jag säger? Snälla svara hej!

De bekanta tycker att stämningen plötsligt blivit slightly awkward. De tänker "måste hon vara så hård och högljudd? Jobbig... Det är ju bara ett barn. Barn är blyga. Man kan inte begära att en 4-åring ska vara uppnmärksam och hälsa så fort någon obekant dyker upp. Lägg ner och låt henne vara".

Jag låtsas att jag inte kan läsa tankar och fortsätter.

- Frances!
- Seriöst?!
- Hälsa!
- ....annars kan du glömma lekparken!

Först vid hot reagerar hon. Med ett argt och trotsigt "HÄÄÄÄÄÄÄÄJJ!!".