WELCOME TO THE NUTHOUSE

I skåpbilen på väg till Byggole, med mdf-material-beräkning i väskan (första veckan i detta så kallade Frasses-lekrums-projekt) frågar Ida mig hur det kommer sig att jag kan snickra?

Jag blir förvånad över frågan. Att jag kan snickra?

Tror hon att jag kan det? Det var en lite märklig sak att säga. Jag ger henne en utläggning om hela mitt liv sedan jag flyttade till Stockholm. Efter en halvtimme avbryter hon mig och säger lakoniskt att hon fattat poängen.

En av många långsökta förklaringar till att jag skulle vara händig är att jag och Isabelle, utan tidigare erfarenhet och helt själva, för fyra år sedan renoverade upp ett sunkigt och nedgånget tre-våningshus.

Bella hade köpt det billigt på loppis. Vi gjorde om väggar, golv och tak. Vi tillverkade egna lampor och möbler till vissa av rummen. 

Det var ett sidoprojekt, som tog över ett år att färdigställa. Stoppen i den utdragna renoveringen berodde på flera saker. Med två starka viljor var det oundvikligt att vissa beslut, tex de om tapeter och färg på golv, skulle ta lång tid. 

Vi hade roligt. Vi ringde Elle Interiör och frågade om de ville göra ett reportage. De bad oss skicka bilder. De hörde inte av sig på tre veckor.

Vi ringde Sköna Hem. De tyckte det var roligt. De tyckte våra bilder av huset var bra och använde dem till ett tresidigt reportage. De skickade en fotograf som kom och tog en bild på oss och skåpet. Intervjun gjordes på telefon.

Två veckor senare ringer Elle. De säger att de kan tänka sig att ha med en bild på dockskåpet i nästa nummer.