GALENSKAP?

När man blir kär blir man galen. Därav uttrycket kär och galen förmodar jag.

En eftermiddag för några år sedan. Sitter i min mörkblå Volvo 740 kombi. Bella sitter bredvid. Befinner oss på motorvägen strax efter Norrköping och värdshuset Stenkullen. Är på väg mot Stockholm. Telefonen ringer. Jag svarar. Det är Andreas.

- Hej... (märklig, dröjande ton)

- Ja hej?

- Vad gör du?

- Vad jag gör? (irriterat) jag och Bella sitter i bilen på väg upp. Det vet du ju? Vad vill du? Jag kan inte småprata med dig nu, jag kör.

- Okej, få prata med faster Bella då?

- Va?

- Hörde du inte var jag sa?

- Näe, vad sa du?

- Jag sa, få prata med faster Bella då...(knappt märkbart fniss)

- Faster Bella? FASTER BELLA?! Skojjar du eller?

- Näe, vaddå?

- Meh sluta! Vaddå faster?! ÄR IDA PÅ SMÄLLEN?!

- Jaaa... (tonen avslöjar att han ler när han säger det)

- Vaddå?! Du skämtar! SKA NI HA BARN?? 

Oh herregud. 

Tittar på Bella. Hennes ögon är på vippen att poppa. Hennes hand rör sig mot telefonen.

- FÅ HIT LUREN FÖR FAN! Hallå? HALLÅ?! Va fan säger du?! Äre sant?! SVARA! Ä hon på smällen??! 

- Hehe, jaa.. (nu mer nervöst)

- Va fan Andreas! ÄRU HELT DUM I HUVUDET?! Sluta garva för fan! Skärp dig! Äre sant?!

- Ja...

- Ni är inte kloka. SÅ DJÄVLA NAIV! Ni har träffats en månad! EN DJÄVLA MÅNAD! Ni känner inte ens varandra! 

- Lugna dig..

- Jag lugnar mig inte! Det är för fan ett barn du pratar om, ingen djävla leksak du kommer kunna lämna tillbaka! 

- Lugna dig! Vi är jätteglada. Vi kommer alltid vara ihop. Och är vi inte det kommer vi alltid vara kompisar.

- DU ÄR FAN INTE KLOK!

Mamma och pappa fattade ingenting. Inte Idas föräldrar heller. Chocken lade sig dock snart. 

Den byttes ut mot förväntan eftersom det närmsta det gick att komma ett barn inom dessa två barnlösa släkter (inklusive den italienska delen) var de blivande föräldrarna själva. 

En dag i januari gick Andreas och Ida till SÖS. Dagen efter ringde de och ville ha skjuts hem. Jag och Bella satte oss i volvon. Plötsligt var det tre i baksätet. 

Den som i nio månader kallats för Micke var Frances.