FLORENCE - RÄDDAREN I NÖDEN

I lördags var det dags för den årliga Festen på Gärdet. Vi var åtta vuxna och ett barn.

Det var ett misstag. Frances borde haft med en jämnårig kompis. Utöver sina 30-40-åriga (som helst bara ville sitta still och ta det lugnt). 

Nu gick hon istället försynt och lite tafatt fram till andra lekande, något år äldre barn i närheten. Ställde sig bredvid och tittade på dem. Höll upp sin nya plast-dinosaurie i hopp om att den skulle locka till sig intresse. 

Det gjorde den inte. Hon försökte med några olika metoder för att få uppmärksamhet. Samma uteblivna respons. Ignorerad gick hon gång på gång tillbaka till vuxenfilten. 

Som tur var tog bara vi vuxna åt oss. Frances reagerade knappt. Hon fann sig i sin utfrysthet utan närmare eftertanke. (Kanske blir man luttrad på dagis?)

"Det var dumt att vi inte tänkte på att ta med en kompis till dig, det gör vi nästa år", sa jag till Frances. 

"Vadå...? Jag har ju kompisar här...", svarade hon oförstående och pekade på de dansande barnen, som nyss låtsas att hon var luft.  

Det var hjärtskärande. (Började ofrivilligt tänka på hur jobbigt och dåligt jag skulle mått om jag hade haft ett eget barn. Ett mobbat, på riktigt, utfryst, dag efter dag, i skolan, barn).

Efter tre timmar skingrade sig molnen. Med en uppenbarelse likt en solstråle rakt i ansiktet på Frances, dök den lika gamla och lockiga Florence upp ur intet.

Frances har egentligen bara träffat Florence några gånger (genom Isabelle och Frans som är kompisar med föräldrarna). Det spelade ingen roll. Det verkade nu som om de saknat varandra i evighet. Florence hade till och med en drake, en lillasyster och en liten hund med sig.

Frances tog resolut Florence i handen. Gick fram till de andra barnen. "TITTA! Min Florence har kommit! Min kompis!" De brydde sig lika lite som innan. Det verkade inte bekomma Frances denna gång heller.

(Musikfesten på Gärdet är inget nytt påhitt. Och det var barn där även 1971).