ÄNTLIGEN TILL SKOTT MED VÄGGMÅLNINGEN

Fokuserade mig i helgen och ritade upp väggens mått skalenligt på ett rutigt A3 papper. Smörpapper på det gör att kan vi experimentera fram och tillbaka tills illustra-tionen sitter som den ska.

Jag har en pärm som jag döpt till "Fina illustrationer". I den finns en stor mängd A4 med bilder jag hittat på internet.

Om det mot förmodan finns någon därute vars illustration jag kommer inspireras lite väl av, maila mig så ska jag kredda dig. 

Har ingen koll på var bilderna kommer från eller vem som gjort dem eftersom jag bara tagit skärmdumpar under årens gång.

Mathias har ett större kalkeringsblock kvar sedan hans scenograf-tid. Det har jag fått låna. Bättre än smörpapper och mycket användbart. 

Det är en stor lättnad att jag vågat komma igång med målningen. Samtidigt är jag orolig. 

Jag är perfektionist och extremt självkritisk. I synnerhet när det kommer till att rita. Att jag dagligen jobbar med professionella illustratörer påverkar. 

Min farhåga är att den inte kommer bli klar eftersom det är risk att jag aldrig kommer bli nöjd. 

Hade jag varit smart hade jag gett Frances färgburkar och penslar.

Låta henne göra jobbet. Som då skulle gå snabbt. Och hon skulle tycka det var roligt.

Säkerligen skulle hon även bli både stolt och nöjd eftersom omgivningen fortfarande låter henne få tro att hon är bäst på det mesta.

Bygget har hittills blivit som jag velat och tänkt. Väggmålningen kommer vara en stor del av det visuella. Så även om jag älskar Frances och hennes teckningar får hon hålla sig på pappret.

Om jag var förälder skulle jag antagligen vara av den sorten som endast väljer ut det bästa av sina barns teckningar och slöjdalster. Och som kastar resten i förhoppning om att barnen kommer sakna det lika lite som en själv.

Jag vet inte exakt var min självkritik kommer från. Varje gång jag som liten kom hem med något självgjort tyckte mamma och pappa att det var jättefint. Sakerna ställdes alltid fram för allmän beskådan.



Pappa och mamma använder ännu många av mina tidiga verk. De ser fortfarande inte något fult i dem.



När jag själv blir påmind om de rullade lerkorvarna som nu är fyllda med gem och står på pappas skrivbord blir jag konfunderad. "Ser du inte att den där är djävligt ful?!"



Pappa säger att jag ska vara tyst och ge fan i hans grejjer.

(Funderar på om detta är ytterligare ett exempel på ett o-rå-på-bart barn-filter med syfte att förvränga verkligheten).