KAN MAN FÅ LITE MER PARMESAN TACK?

Jag skulle kunna sänka mitt tempo, men gör det inte.

Jag har valt att vara "utbränd". 

Jag har valt att fortsätta göra fel och misstag. 

Och jag gillar det. 

Jag gillar konflikter. Väldigt mycket.

Jag har en åsikt om nästan allt.

Jag kan åsikts-strida i evighet.

Jag vill alltid ha sista ordet.

Man missuppfattar lätt min ton.

När jag pratar normalt, tror människor att jag bråkar.

Många tycker att jag är för tuff.

Jag är inte en lagom person. 

Jag sticker ut. 

Man får inte sticka ut i Sverige.

Fredag kväll på landet. Skavlan på Tv. Maria Corazza Bildt är gäst. I slutet av intervjun försöker hon sammanfatta sin personlighet.

Vad som "italienare" skiljer henne från en "typisk svensk".

När hon yttrade meningarna citerade ovan blev jag konfun-derad...

Ringde Mathias. Han hade tittat på Skavlan. Frågade om det var något han tänkt på under programmets gång.

Att Bildts fru pratade om dig när hon försökte sätta ord på sig själv? Ja sa jag.

Satte mig i soffan och tänkte. 

Om jag utseende-mässigt hade liknat mina släktingar lite mer...

              (Sandro, Franca och Maurizia)

                (Rossolini och Titziana)

             ( Lino och Mariuxia)

            (Morfar Firmino)

              (Mormor Rosa)

                   (Mamma Giuseppina)

             

              (morbror Alfredo)

(Denna sista är ett skämt, är inte släkt med Al Pacino)

Med större näsa, mörkare hår, konstigare förnamn hade jag möjligtvis stött på mer fördomar än mitt nordiska jag (nedan ser du mig i rosa och napp).

Samtidigt, om mitt temperament hade avslöjats redan på det yttre hade min omgivning kanske tänkt att mitt, från medel-svensk-normen, något avvikande sätt var mer acceptabelt.

"Mama mia, lite väl bestämd, högljudd och pratig är hon allt men så är hon ju italienska också höhö".

I Italien har jag alltid blivit sedd som helsvensk. Främmande människor tog ofta på mitt hår.

Morfar upplyste mig som liten om att pasta var en grönsak som växte på träd. Grön pasta berodde på tidig skörd. 

Först när jag var åtta förstod jag att det var ett skämt som varit för roligt för de vuxna att avslöja.

Utan tydligare spår av sydeuropeiskt blod förblir jag en påstridig, högljudd, ofta burdus person som alltid måste tycka något. På en svag förkorkande östgötsk dialekt. 

Hösten 1996 flyttade jag och Bella som 20 och 21-åringar till Stockholm. Mamma hade länge velat att vi skulle ha dubbelt medborgarskap. Vilket vi fick sommaren innan.

Det kändes inte. En dag i Sthlm gick vi förbi Skatte-myndigheten på Folkungagatan. Gick in. Frågade om vi kunde byta till mammas gamla efternamn. Det kunde vi.

Vi kände oss med ens lite speciella.

Några månader senare ringde pappa Skattemyndigheten i ett ärende. Det finns ingen Helena eller Isabelle Karlsson på Kapellgränd 6 konstaterade byråkraten i luren.

Att du kan påstå att jag inte vet var mina egna barn bor. Vilken djävla inkompetens, svarade pappa upprört.

Utöver den aktionen har jag aldrig utnyttjat, romantiserat eller koketterat över mitt italienska arv.

För jag har aldrig känt mig eller tänkt på mig själv som italiensk. 

Förrän denna Skavlan-fredag. Då jag glatt insåg att jag inte lider av en diagnos.

Det är inte mig det är fel på. Det är mitt utseende. Plötsligt fick jag lust att sluta ursäkta mig själv.