- Frasse, kan du komma ett tag?
- Vafförå...?
(Frances sorterar fokuserat stenar och annat hon samlat på sig i olika högar)
- Jag ska bara ta några bilder som jag kan skicka till Italien.
- ...näe, jag vill inte.
- Jamen du är jättefin i den där hatten, det går snabbt, jag lovar.
- Nej jag vill inte. Det är tråkigt.
- Ja men. Livet är inte kul varje sekund. Tänk på stackars gamla Rosa som aldrig får träffa dig. Hon skulle bli jätteglad om jag skickade några nya bilder. Kan du inte avvara två minuter av ditt dyrbara sorterande för hennes skull?
- ...okejdå (uppgivet)
En bild senare.
- Äre klart nu? (hoppfull)
- Nej jag måste ta några fler. Du vet en proffsfotograf tar 100 bilder på en bra.
- Varrå?
- En som jobbar och får betalt för att fota människor tar över ett hundra bilder för att lyckas få till en enda som är bra. Då kan jag inte bara kan ta en. Hajjar du?
(Inget svar)
- Okej, stå bara vanligt. Inga knas-poser.
- Och inga segertecken. Stå bara vanligt så går det snabbt.
- Du måste stå still. Annars blir du suddig. Och inga fingrar i luften.
- Frances, skärp dig.
- Är du på tvärtomhumör eller har du blivit döv? Inga V-tecken!
- Du är inte rolig om du tror det.
- Sluta!
- Men va fan...
- Allvarligt!
- Okej. Du vinner. Skickar ett par gamla bilder. Rosa är ändå halvt-dement.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar